Ni vet, jag är en neurotisk och orolig människa.
Osäker, förvirrad och från och till lite vilsen.
Men jag försöker att inte glömma bort att jag har allt jag egentligen vill ha just nu.
Har så mycket.
Två vackra barn, en vacker man.
Skogen och regnet.
Ett roligt jobb.
Familjerna, som hjälper oss så mycket.
Tar hand om barnen, och - hur ska jag någonsin kunna återgälda? - skruvar köksskåp.
Counting blessings kan ju låta som en förmäten sysselsättning, men det är sammanlänkat med den positiva visualiseringen som jag skrivit om tidigare.
Försöker att vara oändligt tacksam där ibland neuroser, sömnbrist och allmänt livskaos.
Har även kaffe och croissant till andra frukost. Tacksam och stressad över detta. Men tänkte i går att det nog vore bra om jag lade på mig några kilo. Ganska ovan tanke, för att vara jag. Är detta att landa?
7 kommentarer:
Det är det nog, att landa alltså...
Och counting blessings det gör jag ganska ofta, det är viktigt tycker jag. Man ska inte ta allt det där fina för givet.
Till en helt annan sak: är nyfiken på om du sett La délicatesse och À pas de loup & vad du i så fall tyckte?
Jag tror inte att man kan säga konkret vad det är som gör att man har landat. Jag tror att det är en känsla som man får, när man väl har gjort det.
Känner du dig tillfreds och lycklig? Ja då har du nog landat! =)
Vilken underbar lista. Jag tror att det kanske tar lite tid att landa i ditt nya liv och att livet alltid är upp och ner var man än är. Om man accepterar att livet inte alltid är precis som man tänkt sig landar man nog lättare... Grattis till de positiva tankarna om din vikt. Det är ett jättestort steg och jag blir glad att läsa om det. Kan tänka att din familj känner likadant. Plocka fram listan om du känner dig trött och stressad igen. Alla känner sig oroliga och neurotiska ibland. Och att oroa sig för din skolflicka känner alla föräldrar igen! Jag kan oroa mig för att min lille kille ska ramla, skada sig, frysa, vara ledsen nästan varje dag bara för att jag inte är där med honom. Men tänk vad bra det gick när Vera började Maternelle. Hon var ju fenomenal!
Precis det här tänkte jag faktiskt igår när jag läste ditt förra inlägg.
Att försöka tänka på allt du har, och uppnått och genomfört. All fantastiskt hjälp du får, schysst arbetsplats och chef, att nå ett delmål, att få flytta från ön och ha flaxet att hitta lägenhet också.
Och snart kommer C och då är er familj hel igen, alla samlade. Det kommer att blir bra :)
Gott allt detta. Klokt.
Skönt att du börjar landa! Har du kommit in i svängen i F-bleu nu? Börjat träna nåt skoj kanske, har du hittat några trevliga amigas att hänga med? Åh, jag är så glad för dig. Det hörs att det går bra nu. Älskart.
Alltså jag bara älskar dina ord!
Fanny
(glimtars.wordpress.com)
Skicka en kommentar