Helt slut efter "mysig dag hemma med barnen".
Det är mysigt. Men rätt... intensivt. Var jag verkligen hemma varje dag med dessa bägge?
Utan att drabbas av nervösa sammanbrott från och till?
Jag måste vara en ängel, egentligen. Altruistisk och underbar.
Skojar.
Minstan - som bestämde att hon inte ville sova middag en minut - var framemot 17-tiden outhärdlig.
Regnjackor på, och bägge barnen med ut till regnblöt, lerig park.
Men regnet hade upphört och solen tittade fram och fåglarna kvittrade, och jag satt där mitt i hela vackra, väntande våren med en - djupt sovande - ettåring i famnen.
Osmart med tanke på planerad vuxenkväll med tidigt sovande barn, men hur förvägra någon siesta under körsbärsträden?
Grejen är att de är så jäkla passionerat svartsjuka på varandra att de inte kan slappna av en sekund och lugna sig av någon sorts rädsla över att vi ska glömma bort dem, eller titta mer och oftare på den andra.
Pust.
4 kommentarer:
Jag är hemma varannan dag, jobbar varannan. Jag fattar inte hur jag orkade tidigare, utan de där andningspauserna som jobbdagarna är? Hemmaföräldrar, förskollärare och nannies är sjukt beundransvärda.
Jag brukar också fundera under lediga dagar, hur det egentligen var när jag var föräldraledig på heltid. Härligt, men intensivt förstås. Fint med sovande ettåring under körsbärsblom. Även om man så väl vet vad som väntar under kvällen. Det ögonblicket är ändå svårt att förvägra. Sovande barn är kanske det vackraste som finns.
Vilken underbar regnkappa. Ja man tippar runt pâ târ. Ska man välja att fightas eller förhandla eller tillâta. Vi känner just nu att barnet är lite för uppmärksamhetskrävande. Mamma, pappa, mamma, mamma, pappa, mamma, kom (gör handtecken), GA (betyder vill ha och pekar). Hur gör man för att barnet ska bli lite mer självständigt? Ska man ignorera mera eller?
I och för sig har han (18 mânader igâr) lekt själv hela förmiddagen -men inte med sina leksaker. Hela hemmer är uppochnervänt!
Skicka en kommentar