Och du, som vaknar av att någon ropar mamma, och automatiskt går du the zombiewalk tvärs över vardagsrummet, plockar upp - ett mycket förvånat barn ur sängen - och bär henne tillbaka till din säng.
Men ropen upphör inte. Förvåningen du känner.
Du tog fel barn. Det var den lilla som ropade ett så klart och tydligt mamma. Du hämtade stora. Fail.
Sedan inträffar den där nattliga rockaden ni har för er på nätterna: En liten kommer i sängen och knuffar närmare tills den på öster ytterkant trillar ut och får gå till soffan för lite ostörd nattsömn, vilket man får tills den lilla lilla kommer på att när hon sover i annan säng än spjälsäng så kan hon kasa ner alldeles själv i gryningen och hitta på hyss eller cykla runt, runt i lägenheten där alla rum leder till ett annat.
Tills du kliver upp med grusiga ögon och värkande fötter, fixar välling och kaffe. Öppnar balkongdörren ut mot skogen och tänker att det är lika bra att kliva upp.
6 kommentarer:
Ja, vad ska man säga - skönt ända att veta att det finns fler föräldrar med snart 4-ariga och 1,5 ariga barn som fortfarande vaknar nästan varje natt...
Min bebis somnar ofta om sig MEN inte utan att gny och skrika i ett par minuter. Han kan vakna 2 ggr och vi vaknar 2 ggr. Sedan har vi sovit 9 timmar men vaknar som zombies efter alla uppvaknande i alla fall.
Har du sett? Vem är det som ligger på 6:e plats?
http://www.oliverocheva.se/blogg/2013/06/03/sveriges-sexigaste-resebloggare/
Jag har läst dinblogg länge och tycker den är underbar.
Här kommer en fråga sim säkert är svindum men som såna som jag som inte har barn själv kan undra ibland:man läser ju ofta i föräldrabloggar om detta att mammor och pappor hastar upp i natten för att nåt barn ropar... Men alltså, varför går man upp egentligen, om barnet vill DIG nåt får väl barnet komma till DIG tänker jag? Så funkar det ju i livet; om kag vill någon nåt får ju JAG söka upp den personen, och kan ju inte sitta och förvänta mig att hen skall komma till
mig om det är jag som vill nåt/behöver nåt. Fattar såklart att man måste gå själv till tex en bebis som inte kan gå själv eller ens ropa på en utan bara skrika hjälplöst, men större barn vet ju vart man sover och får väl gå dit själv tänker jag? Visst att den kanske är mörkrädd men det är ju en ogrundad rädsla som är över på de få sekunder det tar för fen lilla att springa/tulta till föräldrarnas sovrum? Är helt enkelt genuint nyfiken på varför föräldrar till barn som kan gå själva tar sig upp mitt i natten sådär! :) varför lär man inte barnet att den gärna får komma och sova hos en/komma och be om typ vatten men att de. I så fall faktiskt får ta sig till ens sovrum på egen hand. Alla föräldrar som läser detta får gärna svara. :)
Johanna: Man kan försöka instruera ett äldre barn som själv tar sig ur sin säng att tassa/springa till föräldrarna utan att ge hals MEN ofta sker vaknandet och ropet samtidigt, det är inte åtkomligt för något övervägande hos barnet. Är det en dröm som väcker så ropar barnet i drömmen.
Min dotter som var den som nattvandrade längst (inte varje natt) lärde sig så småningom att tassa upp och gå till den vi sagt på kvällen så att den andra fick sova. Jag var glad att det fungerade för henne, men det är inget att räkna med.
Nja, mina barn ropar tills jag kommer, tom stora som ju ändå är kapabel att ta sig ur sängen själv. Och jag har insett att det enklaste för mig (det som gör att jag förlorar MINST sömn) är att gå och hämta barnet, sedan somna om med det i stora sängen.
Skicka en kommentar