En vecka tog det.
En söndag i Augusti, när vi satt i trädgården hos vänner och åt lunch i solen; och en söndag en vecka senare när hösten hade kommit.
Och däremellan hann hela livet förändras.
Oh well. My soul is wedded to the autumn. Love it.
Dessutom kan man ha snyggare kläder.
9 kommentarer:
Känner mig så...connected med dig just nu.
Hösten är en tid för reflektion, levande ljus och högre, klarare luft. Jag tänker och känner och lever bättre då. Med eller utan större livsomvälvande händelser.
Kram K
Ja, faktiskt, jag andas lättare, tänker klarare? Vilket annars kan vara svårt i synnerhet när det gäller livsomvälvande händelser.
Kära Sara. Jag har följt din blogg i flera år och har nog sett detta komma. Du har kämpat tappert! Nu är du dessutom väldigt modig. Kram, Maria
Okej, Maria din kommentar fick mig just att börja gråta.
Ja, det har varit kämpigt. Och nu: the only way out is through?
Är dina barn svenska medborgare Sara? Alltså, ja det är de ju eftersom du är det, men har de svenska pass? Man hoppas ju alltid att det inte kommer till det, men det kan bli svårt att lämna Frankrike med barnen utan C's medgivande, om du någonsin funderar på att flytta tillbaka till Sverige, eller ens ta dem på semester ensam... De kan bara få svenska pass utfärdade med båda föräldrarnas underskrift. Jag hoppas det aldrig blir så för er, men har en god vän som fått det svårt efter en skilsmässa utomlands där barnen är födda i landet och domstolen inte beviljar att hon tar dem till Sverige även om hon nu vill återvända. Hoppas hoppas hoppas givetvis att allt löser sig på bästa tänkbara sätt för er!!
Jag tror att Sara har tänkt på precis allt sånt och lite till, Anonym. Jag undrar lite över poängen med ditt inlägg. En ren lyckönskning utan ödesmättad baksida vore mer på sin plats, tycker jag.
Kunde inte sagt det bättre själv. Och alltså, tanken är inte att detta ska bli någon "Inte utan min dotter-historia". Det här är ett beslut som tagits efter ÅR av eftertanke och vägande för och emot. Och vi är faktiskt två om beslutet, även om vi inte är på riktigt samma plats i våra tankeprocesser. Ingen av oss vill göra detta svårare eller fulare än vad vi behöver, vi tänker oss - just nu - att vi ska fortsätta stötta varandra och hjälpa varnadra. Vi har barn ihop, det är ett livsprojekt, det kräver mycket välvilja och nära samarbete, helst utan käppar i hjulen och knivar i ryggen?
modigt lycka till !
Skicka en kommentar