Vi är väl överens om att man med heltidsjobb och småbarn ej har någon tid att typ ligga och snyfta på soffan?
Här är det pragmatism som gäller. Och smärtsamma diskussioner i pyttesmå doser.
Det enda vi har sagt nu är att vi inte behöver ha bråttom. Det här är ingenting man kirrar på en helg.
Och vi har tid.
Sen är vi väl inte riktigt pâ samma våglängd. En vill lämna mer än den andra, en vill stanna en vill bort. En har sörjt färdigt det här, en har inte riktigt börjat.
Nu ska jag ägna mig åt krishantering, det vill säga söva övertrötta småsmulor och röja upp i efter middagen-förödelsen.
7 kommentarer:
Oh Sara, jag är så ledsen för er skull. Går det verkligen inte att rädda det ni har? Jag bara undrar för du har skrivit så fina saker om C förut (men en blogg är ju bara en liten del av sanningen så jag förstår naturligtvis om det inte var en helt komplett bild).
Jag önskar dig mycket mod och styrka. Du fixar det här också.
Så svårt när man även är från två olika länder. Jag vet! Nu bor jag i Sverige som heltidsarbetande ensamstående mamma med en pappa på långdistans, Spanien.
Lätt kommer det inte bli. Speciellt inte för dig som just nu kommer dra det största lasset. Men. Man klarar det med. Allt. Om man måste.
Jag tror att det är bra att låta det ta tid. För er skull och för barnen. Sakta vänjer sig den andra med att det inte finns nån återvändo och att man nu måste se framåt. Hur ni ska lösa det praktiska! För allas skull.
All styrka till dig! Du klarar det här även om det kommer vara nått av det jobbigaste du gjort... Just för att det är en relation i ett annat land. Att det troligen inte kommer bli varann vecka som många lever i Sverige.
Kram på dig
Massor med tröstande kramar och pepp till dig. Och till Chris också känner jag. Jobbigt och sorgligt är det, skönt att ni kan låta det ta tid.
Ja, jag har skrivt fina saker om C, och jag kommer att fortsätta att skriva fina saker om honom. Han är en bra person, och jag kommer förmodligen alltid att vilja ha honom i mitt liv på något vis (också far till mina barn), men inte som min man.
Det finns ingenting kvar där. Inte så. Och det är jättesorgligt, och givetvis ett stort misslyckande att inte ha lyckats hålla liv i kärleken.
Jag beundrar din inställning att ta hand om c och låta honom sörja. Det är ju så olika hur lång tid man behöver, vilka känslor som kommer, ilska, avundsjuka, sorg, lättnad, bitterhet, självförtroende, om man behöver prata, bråka, gråta eller vara ensam, riva sönder foton, flytta ut saker o s v. Kan inte föreställa mig sorgen samtidigt som man försöker upprätthålla familjens vardag. Om det är lättare att inte grotta ner sig eller bara känns fullständigt omöjligt att orka vara förälder. Jag hoppas det går så smärtfritt som möjligt och oroar mig för er.
Inte alls misslyckande, Sara. Det blir så här ibland. Och det är smärtsamt att tycka om en person, kanske till och med älska, men inte längre vara kär.
Det löser sig. Kramar!
Håller med om att det inte är något misslyckande, det är sådant som händer.
När jag bröt upp med min fd sambo älskade jag honom fortfarande, men jag var inte samma glada lyckliga person som jag hade varit.
Nu är jag gift med en man som får mig att skratta varje dag och jag är lika kär nu som jag varit varje dag i 6 år.
Skicka en kommentar