Att lämna Frankrike? Nu? Finns inte på kartan.
Vi får inte glömma att jag är mor till två vackra fransyskor.
De är tusen gånger mer franska än svenska. Att rycka upp dem med rötterna? Nej. Aldrig i livet.
Det får de klara av själva sedan, när de är flygfärdiga.
Jag lämnar en man, men inte ett land.
Det känns lite om att jag erövrat Frankrike. Att ha tagit sig igenom de första svåra åren som utlänning, till att ha... en plats. En kontext. Ett jobb, ett språk, vänner, en vardag.
Skulle jag ge upp det nu? Och börja på ruta ett någon annanstans? Mais non.
Haha, inser att det är nu mina norrländska rötter verkligen ger sig till känna, när jag tjurigt kan blänga på er och säga:
- Vi flytt' int'.
14 kommentarer:
Ja, jag sâg den kommentaren och tänkte precis det du skriver i det här inlägget. Jag har alltid sagt till min man att om det skulle "skita" sig sâ stannar jag kvar i frankrike tills barnen är myndiga. Fast sverige känns inte aktuellt just nu. Jag är hemma.
Hur funkar det i Frankrike med delad vårdnad, varannan veckas boende, skilja föräldrar? Vad är vanligt?
Tror jag det, du ska ju vara min Parisguide Sara. <3
Skämt åsido, man tänker till extra när man har barn. Det vore en sak om han misshandlade dig eller nåt annat hemskt, då kan man förstå om man vill fly "hem". Men små hjärtan behöver ha tillgång till båda sina föräldrar. Du är så klok som förstår det.
Klart man ska stanna där man känner att man hör hemma. En harmonisk mamma/pappa är det bästa man kan ge sina barn. Dessutom kan man inte flytta hur som helst när man fått barn i ett annat land. Något många svenskar inte förstår.
Lycka till med allt!
Förstår fullkomligt. Dessutom hur skulle ni lösa det med vårdnad och vardagskontakt med barnen om du flyttade? Klart du ska stanna.
Att vilja ta med barnen till Sverige skulle vara oerhört egoistiskt. Och inte aktuellt. Sedan kan man tycka att det är egoistiskt att vilja ut ur ett förhållande som det egentligen inte är "något fel på". Bortsett från att jag dör om jag inte gör det. Soul killing? Är vi inte skyldiga våra barn att vara så lyckliga som möjligt?
Att vilja ta med barnen till Sverige skulle vara oerhört egoistiskt. Och inte aktuellt. Sedan kan man tycka att det är egoistiskt att vilja ut ur ett förhållande som det egentligen inte är "något fel på". Bortsett från att jag dör om jag inte gör det. Soul killing? Är vi inte skyldiga våra barn att vara så lyckliga som möjligt?
Att vilja ta med barnen till Sverige skulle vara oerhört egoistiskt. Och inte aktuellt. Sedan kan man tycka att det är egoistiskt att vilja ut ur ett förhållande som det egentligen inte är "något fel på". Bortsett från att jag dör om jag inte gör det. Soul killing? Är vi inte skyldiga våra barn att vara så lyckliga som möjligt?
Tänk inte ens tanken att det är ego att lämna din relation, vem bestämmer vad som är "något fel"? DU! Om din själ dör, väck den. Lev ditt liv. Du har redan lappat och lagat en gång, gett det chanser. Jag tycker att du ska lita på ditt omdöme och klokhet, dåligt samvete hör inte hit, alls. Snart blommar du igen, friskare jord ger ny näring genom rötterna. Symbios, du har två små som lever av dig, speglar dig. När du ser dem blomma igen kommer du veta att du gjort rätt. Tills den dagen kommer, håll i dig och tro på att du förtjänar det bästa. De nya erfarenheterna som väntar kommer utveckla och ge många kapitel i din bok.
Sara, jag tycker att du är fantastisk, modig klok och sund. Stor kram till dig från Anna
Hej Sara, undrade om ni har talat med barnen, berättat att ni skall skiljas? Jag tror det är väldigt viktigt att köra med helt öppna kort från början, även om framtida arrangemang inte ännu är utstakade. De vet nog oberoende. Varma hälsningar till er alla, fantastiska tjejer ni verkar ha! Pia
Jag förstår dig precis, du kom ju också hit innan du ens träffade C, så flytten var ju inte direkt för hans skull från början. "Hemma" behöver verkligen inte vara geografiskt. Det blir nog lättare för alla att ta sig igenom den här grejen om vardagen förändras så lite som möjligt. Och så har du ju just fått ett nytt, bra och roligt jobb här. Något likvärdigt får du nog leta med ljus och lykta efter i Sverige. Skilsmässa är inte på tapeten för mig, om så vore skulle jag nog också stannat här i Frankrike, åtminstone till barnen är lite större, som du säger. / Anna
Nej just det, vad som är hemma är inte geografiskt, så sant!
Kramar till dej Starka Sara!
/ Anna N
Vi har nog inte riktigt pratat med barnen än. Förutom att jag vagt förklarat för Vera att "mamma och pappa älskar er och på något sätt varandra fast vi kommer inte kunna bo tillsammans precis som Lilys mamma och pappa...".
Allt känns fel och konstigt, och den praktiska lösningen har vi inte riktigt än. Men Vera vet ju, hon hör och förstår och är jätteorolig och arg just nu. Förstås. Svårt att veta vad som kan ta bort oron och ilskan. Älskade barnen! Jag vet att de en dag kommer att förstå, men den dagen ligger alltför långt in i framtiden.
xxx
Sara
Ja, det är väl klart att du ska stanna i Frankrike även om ni separerar. Det märks att du har rotat dig där.
Det är oerhört sorgligt att det inte funkade men ibland blir det så och då är det bäst för båda parter att sära sig, även för den som inte valt att lämna.. För h*n förtjänar ju en ärlig chans att träffa nån som älskar på riktigt.
Men att motivera sitt val med att man måste lämna för barnens skull, att man måste vara lycklig för dem det håller jag inte med om. I en misshandlande relation ja, då måste man bryta upp för att skydda dem. Men att säga att man lämnar för att man är skyldig sina barn att vara så lycklig som möjligt, det låter konstigt i mina öron. Du lämnar för att du förtjänar vara så lycklig som möjligt, det är ok att vara egoistisk här.Det är inte säkert att dina barn blir lyckligare av er separation, de kanske skulle må lika bra eller bättre i en "ljummen" fortsatt relation. Men det tycker jag eg är ointressant här. Ni är de två vuxna och ni tar beslutet att lämna varann för att ni båda förtjänar vara så lyckliga som möjligt. Barnen är som i det mesta utlämnade till sina föräldrars vilja.
Skicka en kommentar