Det är fint.
Det är lugnet efter stormen.
Det är efterkrigstiden.
Det är läkningsprocessen, helandet, gråten och sorgen. Det är trevande steg framåt. Det känns lite klumpigt, och ovant, och du snubblar ibland, går vilse ibland. Du tänker på barnen, när de lärde sig att gå. De trillade så många gånger, men reste sig fler, och till slut fick de luft under vingarna. Friheten, stoltheten och lyckan du då såg i deras ögon - självständigheten - den kommer snart att glittra i dina.
Det är fint också, det där lite klumpiga, tafatta, icke-perfekta livet som just nu är ditt, Du vårdar det, vaktar det. "Under construction".
Det är ingen som kritiserar, det är du och barnen, det är att kunna sova igen, skratta igen, andas igen.
Det är en framtid som är oskriven, och det är du som ska skriva den.
Men först, lite tid av mjukhet, sötma, honung, ensamhet, ljuvlig ensamhet. Vad Miss Shire säger:
“The year of letting go, of understanding loss. Grace. Of the word ‘no’
and also being able to say ‘you are not kind’. The year of humanity/humility. The year I
broke open and dug out all the rot with own hands. The year i learnt small
talk and how to smile at strangers. The year i understood that I am my best
when I reach out and ask ‘do you want to be my friend?’. The year of sugar,
everywhere. softness. sweetness. honey honey. The year of being alone, and
learning how much i like it. The year I made peace and love, right here.”
4 kommentarer:
Så fint skrivet!
Visst är det fint, det där lite klumpiga. Rart och härligt att en vågar att hoppa och lita på sig själv även som vuxen! Jag är övertygad om att fler borde våga och upptäcka hur mycket bättre de mår efteråt.
Så väldans fint skrivet. Njutning att läsa..kram
Oj. Så starkt! Det drabbar.
Skicka en kommentar