Dagarna&Orden.

Ibland tappar jag orden. 
De kommer inte, det vill sig inte.
Jag är lite så ibland.
Ibland pratar jag inte särskilt mycket heller.

Kanske mitt norrländska påbrå, kanske mitt temperament.
Lever i dagarna just nu. Hinner inte annat. Försöker komma ihåg att hinna vara tacksam varje dag för varje dag och för alla morgondagar som jag iskallt räknar med ska komma. Men sen är klockan sent igen och man kraschlandar på kudden och hoppsan vad hände?

Mina små har åkt till sin pappa den här veckan. Alltid första kvällen efter att de åkt sätter jag på teven för att kompensera för bortfallet av ljud och ljus och liv och rörelse. Annars blir stillheten och tystnaden för påtaglig, saknaden för stor.

Och jag har ändå tur. Jag är ensam vårdnadshavare och total heltidsmamma bortsett från halva skolloven. Saknaden är underlägsen de stunder vi är kompletta.

Oh well. Nu har jag tid "för mig själv" och, vad kallas det, "egentid".

Och istället för att passa på att göra tusen saker och vara ute på vinbarer eller, inte vet jag, gå på nattklubb bara för att jag kan så ligger jag i nytvättade lakan och lyssnar på mörkret utanför och regnet som faller och stirrar önskande upp i taket.

Så dumt.

Hinner träffa L lite mer, det är fantastiskt att vara någons enda prioritet under en vecka, och att vara osplittrad på ett annat sätt. Kunna sitta kvar i lugn och ro på kontoret utan att jaga iväg absolut senast halvsex varje dag, och att kunna äta mackor framför teven till middag? Någon sorts lyx.