Kära mamma

Mamma,

Om två dagar kommer du hit till oss, för att rädda livet på den här ständigt stressade, springande singel-mamman under vinterlovet.

Jag hade tänkt att allt skulle vara i ordning. Och fint och prydligt. Men har inte hunnit. Du kommer att kliva rakt in i singelmamma-kaoset, i vårt feminina, imperfekta lilla universum där jag kämpar mot entropi, kaos och ständigt ökande oordning, men det är en kamp jag inte kan vinna. Tydligen.
Men jag kämpar. 

Du kommer att förfasa dig över besticklådornas tillstånd. Du kommer att öppna linneskåpet (Obs "linneskåp" i ordets allra vidaste bemärkelse) och snabbt stänga igen eftersom det ser ut som om lakan och örngott haft raveparty därinne. Tjejernas garderober och skåp, som de hanterar som vore de svarta hål i världsrymden. Så glad att min mormor inte ser detta. Du kommer förmodligen att tvätta om mina dukar, vika dem med militärisk precision när de är lite fuktiga och stryka in skarpa veck i dem.

Du kommer att titta in i kökskåpen där det alltid saknas mjöl, kaffe, kakao, socker, allt sånt där som alltid finns hemma hos dig no matter what. Och hos mormor. Hos mig är det lite som att ha super-tur en dag då man råkar hitta allt detta på samma gång.

Du kommer att leta efter saker som inte finns. Typ flaskborste, och vettiga grytlappar och tandborstmuggar och kaffemått. Du kommer att fråga barnen om detta, och de kommer att titta på dig med perplexa ögon under långa ögonfransar och fråga:
- Mormor, vad betyder "grytlapp". "Tandborstmugg", que est-ce que ca veut dire, hein, mormor?

För deras mamma höftar i kaffet direkt ur påsen (om det finns, förstås, och inte var slut), hon tar ut plåtar ur ugnen med händerna inlindade i en kökshanduk eller ingenting (oftast har vi så bråttom att maten inte hinner bli riktigt het anyway) och sköljningen efter tandborstningen sker medelst handskopning - eller inte alls.

Oh well. Innan du lägger märke till allt detta kommer din första reflex vara att observera mig. Och du kommer se att det var många år sedan jag fyllde ut mina jeans på det här sättet och att det kanske finns ett lugn hos mig (trots stress och ständigt spring) som kanske inte fanns där förut. Och sedan kommer du att titta på dina tillgivna, kärleksfulla och livliga dotterdöttrar, du kommer att kalla Vera för Frida, eftersom hon är så lik min syster som barn, och du kommer att sitta där i entropin på soffan och läsa böcker. Och bygga pussel. Och kanske tänka hur otroligt det är att du har lyckats spara pussel i 30 år, som är intakta, inte en bit saknas, och vi har pussel som vi fick i julas där kanske en tredjedel av bitarna redan mystiskt försvunnit in i ett av alla dessa svarta hål.

Och det kommer att vara så mysigt.