Lite om vårdnad av barn efter skilsmässa där fransk och svensk mentalitet verkar gå lite i skilda riktningar, även om det legalt sett inte skiljer sig särskilt mycket.
Det finns ingenting som heter delad vårdnad, och i Frankrike finns precis samma alternativ som i Sverige (gemensam eller ensam). Den stora skillnaden är att normen i Frankrike är ensam vårdnad, och i Sverige gemensam med växelvis boende. I Frankrike verkar det råda konsensus om att ensam vårdnad är det bästa ur ett barnperspektiv, i Sverige verkar det tyckas "rättvisare" med gemensam vårdnad och växelvis boende. När jag var barn och någon enstaka kompis förälder skilde sig var normen ensam vårdnad och "varannan helg hos pappa." Men detta var på 80-talet, och det har runnit vatten under broarna.
I Frankrike:
Garde exclusive: Barnet har sitt boende hos en förälder och umgängesrätten fastställs av domaren. Detta är det allra vanligaste i Frankrike, och föräldern som är icke-vårdnadshavare träffar ofta sina barn på ett "varannan helg-schema". Det är ej längre per automatik - som många tror - som mamman får vårdnaden. Jag har flera pappor i min närhet som är ensamma vårdnadshavare, beslutstagare och försörjare av sina barn därför att de ville det, och därför att de ansågs vara den bäst lämpade. Jag känner flera män som uttryckt oro över detta. "Jag vågar inte skilja mig då får jag inte träffa mina barn". Vilket inte är sant. Om man vill ha en bra och nära relation till sina barn så kan man ha det.
Läste detta som jag tyckte var fint:
"Det är viktigt att samhället förmedlar att man kan vara lika bra
förälder fastän man inte har boendet utan istället ett umgänge. Att barn
har en rätt till nära och god kontakt med båda sina föräldrar är inte
detsamma som att föräldrarna har rätt till växelvis boende."
Garde alternée: I Frankrike introducerades det här konceptet 2004, men det är inte särskilt vanligt. Psykologer och barnläkare verkar eniga om att detta för små barn kan skapa stor osäkerhet, och för större barn, skapa svårigheter i vardagen och i umgänge med kompisar. I Sverige tycks detta ha blivit normbildande, och ur ett vuxenperspektiv kan det tyckas praktiskt att ha "barnfria" veckor.
"Vår mening är dock att barnperspektivet och barnens önskemål lätt blir
bortglömda i denna diskussion. Studier visar att barn, vars föräldrar
ligger i tvist, själva relativt sällan önskar att bo växelvis. Det var
särskilt ovanligt bland äldre barn som fyllt 12 år då dessa barn ansåg
att ett sådant boende medförde praktiska svårigheter i vardagslivet och
försvårade umgänget med kamrater. De barn som anförde önskemål om att få
bo växelvis motiverade detta med att en sådan boendeform var mest
rättvis för föräldrarna."
Gemensam vårdnad hänger ju på att föräldrarna bor nära varandra geografiskt, kan och vill samarbeta och är lyhörda kring barnens behov kring kompisar och fritidsaktiviteter. Sen kan man ju liksom inte bara anta att det allra bästa för barn i samtliga fall är att växa upp inom äktenskapets trygga ramar, nu finns det ju lite olika familjekonstellationer. Att ha skilda föräldrar idag tror jag inte heller är lika stigmatiserande och dramatiskt som det var på åttiotalet. *hoppas*
9 kommentarer:
Skönt att läsa! Jag har ju mer eller mindre ensam vårdnad (om ej officiciellt), och min son är jättemammig, har varit ifrån mig några enstaka nätter i sitt liv, alltid när han varit kvar hemma hos oss, pappan varit där. Hur funkar det för dina barn att följa med hem till sin pappa?
Jag känner att jag skulle behöva lite mer egentid, avundas lite varannvecka föräldrar för att vara ensam i långa perioder är ju sjukt jobbigt, krävande och utmattande... Ja, det vet ju du! Men vet inte riktigt hur jag ska lösa det med mitt barn för att det inte ska bli så traumatiskt? Han gallskriker, klamrar sig fast och gråter hejdlöst... Det är ok att lämna en kort stund, några timmar men ej mer...
Tack för att du skriver om det här! Skickar massor med styrka! Heja dig! Kram
Här i Sverige rekommenderas inte växelvis boende när barnen är under tre år och jag tror som dig, att det bästa är en fast punkt och sen regelbundet umgänge oavsett ålder. Däremot tycker jag att varannan helg är alldeles för lite för att de över huvudtaget ska kunna få en riktig förälder-barnrelation - att ses bara nått dygn ibland skapar nog mer en kompisrelation där umgänget består av att skämma bort barnen, bara göra roliga saker och aldrig något direkt ansvar. Lite trist kan jag tycka att den ene drar ett tungt lass i vardagen och den andre kan glida runt och vara den "roliga". Även om barnen i framtiden kommer se tillbaka på den ansvarstagande närvarande föräldern som den BRA så för stunden är det ju lekföräldern som kanske är "bäst" och det svider ofta för den som sen får ta alla strider om tandborstning, grönsaker, läxor, hårtvätt and so on... MEN MEST för att BARNEN inte får den trygga och nära relationen som de faktiskt får med sin "hemmaförälder"... barn behöver så många vuxna som möjligt i sin uppväxt <3
För några år sen slopade man dessutom åldersgränsen för när barnen själva får bestämma var de vill bo, den låg på 12 år förut men nu ska barnen få mer inflytande vilket är på gott och ont. Tyvärr skapar det mycket tävling bland de vuxna som vill muta över barnen till sig.
Angelica
Det har aldrig funnits någon särskild ålder då barnen får välja själva. Åldern 12 år har bara varit en rekommendation. Inställningen har alltid varit att man ska ta hänsyn till barnets mognadsgrad och hur den själv kan uttrycka sitt behov. Numera är 12 år mer eller mindre regel, även om det fortfarande inte är en särskilt uttryckt ålder. Mvh, juristen.
Så kan jag också passa på att säga att ensam eller enskild vårdnad inte är detsamma som att ha sitt barn på mer än halvtid. Ensam/enskild vårdnad, är en juridisk term som innebär att man själv kan ta alla beslut vad gäller skola, vaccinering, pass etc. Gemensam vårdnad innebär att sådana beslut ska tas gemensamt, men boendet kan fortfarande vara uppdelat så att barnet bor hos ena föräldern och att den andra endast är umgängesförälder vissa helger, lov etc. Mvh, Juristen igen.
Är född 72 och mina föräldrar skilde sig 73. Jag har alltid bott hos min mamma, de första typ sex åren var jag aldrig (!) hos pappa, däremot kom han och hälsade på ibland. Sedan träffade min mamma en ny man (skm jag räknar som min pappa "i hjärtat) och i samma veva började jag åka till pappa och hans nya familj. De bodde ungefär en timma bort. Vet inte hur ofta- kanske ett par gånger per termin? Lite oftare i början, eftersom han då bodde granne med min kompis, men mer och mer sällan när han flyttat. I senare delen av tonåren nästan aldrig. Vi har aldrig varit ovänner, antagligen eftersom vi setts så pass lite att det inte varit lönt :). Nu ses vi sporadiskt, har väl ok kontakt, men inte mkt mer. Eftersom jag fick en pappa till är det faktiskt inget jag saknar. Tror jag hade hatat att bo växelvis. Mig har det passat bra att ha ett hem och en pappa att bara träffa ibland.
Superintressant att höra om skillnaderna mellan olika länder. I Sverige verkar det tyvärr i mångt och mycket blivit mest en rättvisefråga för föräldrarna än ett reellt barnperspektiv, tänker med tanke på det växelvisa boendet som nog en del barn skulle välja bort om de kunde (och som vissa säkert tycker är toppen). Det jag tycker är viktigast är att barnet verkligen har möjlighet att bygga en trygg och kontinuerlig relation med båda föräldrar (förutsatt att båda är lämpliga föräldrar/vårdnadshavare förstås), hur det sen löses praktiskt kanske borde bestämmas från fall till fall. Det underlättar med två samarbetsvilliga vuxna förstås, vilket ju inte alltid är fallet. Att träffa sin ena förälder några dagar i månaden är ju erbarmligt och jag förstår inte de föräldrar som kan ha denna relation med sitt barn och fortfarande se sig själv i spegeln!
/Marja
Min franske svåger är skild och har en dotter som bor varannan vecka. Hon har gjort så sedan de separerade för fyra år sedan, då hon var 2,5 år. För att det växelvisa boendet skulle godkännas, har båda föräldrarna förbundit sig att bo kvar inom upptagningsområdet till hennes école maternelle och dessutom inte mer än 2 (?) km från varandra. Krångligt för föräldrarna, men bra för barnet!
Mycket tänkvärt! Det där med att barnen sällan vill bo växelvis men kanske väljer det för att det är mest rättvist för föräldrarna, det gör ont i mig.
De vill inte välja sida liksom.
Är själv inte skild så talar inte av erfarenhet, men väldigt mycket tänkvärt i det du skriver!
Hej!
Här i Sverige tror jag att det är normaliserat med skilda föräldrar. Var nyligen på ett föredrag där talaren nämnde att hans lilla barn en dag hade kommit hem från förskolan och undrat varför föräldrarna inte var skilda, som alla kompisarnas. Väldig skillnad nu från för ett par decennier tror jag. Lätt att säga, men jag tror inte att du behöver oroa dig! Så länge dina barn har dig kommer det att gå fint!
Kram från Sofia i Göteborg
Skicka en kommentar