Reparation.

De senaste nätternas sömn alltså.

Förundrad över hur djupt jag sover.
Vanligtvis sover jag lätt, ytligt, vaknar av minsta hostning eller dröm från barnens rum. För att inte tala om när någon ropar och jag gör the zombie walk för att lugna, trösta, klappa. Eller när någon tassar över vardagsrumsgolvet och klättrar upp i min säng för att krypa tätt intill? Ni vet?

Vaknar vanligtvis av mig själv strax efter sex för att packa ryggsäckar, gympaskor, läxböcker, mellis, fixa frukost, leta fram kläder, kolla mailen innan vår halvtimmes-promme till skolan. Alltid ha marginaler för 3-årstrots eller oförutsedda händelser, typ nutella över rena t-shirten eller pengar till skolutflykten man glömt eller vart är högerskon och har ni bibliotek idag och är du säker på att du lagt boken där?

Nu har jag haft svårt att kämpa mig upp till ytan när klockan ringer. Sover djupt, djupt. Drömmer tydligt och detaljerat, kristallklart. Slowly surfacing, rising up from deep under-water. Upp till ytan.


Sover ut. Repareras. Känner mig lugn och glad och utvilad. Sömn alltså. Underskattat som globalt mirakelmedel. När smulisarna är tillbaka från lovet kommer de att hitta en utvilad, lugn och fin mamma. Som alltid kommer att vara organiserad och fixa ryggsäckarna kvällen innan och hänga upp små kläder på galgar vid sängarna och bakar bröd till frukosten med hemgjord marmelad, och aldrig förlägger någonting och ... nä, skojar bara. Men mer utvilad i alla fall.