Sweet Saturday (our leaps of faith).

Somnade om, trots våren utanför fönsterluckorna, och trots två små knubbiga armar som höll mid huvud i ett skruvstäd. Projekt "alla i egen säng" börjar om igen efter vårlovet.
Hämtade mina små på skolan igår kväll och fick springa hem under århundradets åskväder och hällregn. Som om himlen öppnat sig.
Aldrig har vi varit så blöta, inifrån och ut. Sedan film - pga fredag, middag, på tre man hand, bok, packa resväskan...

Var så glad och stolt över betygen de fått med sig hem också, de bryr sig inte så mycket, Romse inte ett smack, och Véris har inte heller de referensramar som krävs för att kunna avgöra om de där bokstäverna i häftet är bra eller inte... men jag är stolt. De har inte haft ett så lätt år heller, mina små. Plus flera inbjudningar till födelsedagskalas i vår. Kanske är vi integrerade nu?

För två år sedan hade vi precis kommit hit, och kände inte någon. Inga inbjudningar någonstans, varken för stora eller små. Ingen visste ju om oss? Nu har vi nog funnit vår plats här. Barnen har vänner, jag har vänner. Vi blir igenkända, folk vet vem jag är i vårat område, på skolan, i våra kvarter.

Inte så där osynliga längre. Jag andas lugnare än på länge. Vågar lita på att allt även i fortsättningen kommer att gå bra. Vardagen är full av mirakel, hela tiden. Visst går saker fel ibland, men 99 % av alla sekunder varje dag går alldeles, alldeles rätt. Det tar vi för givet att det gör. Men är så tacksam över detta.

Jag tog ett leap of faith för två år sedan när jag lämnade Korsika för någonting jag inte visste någonting om. Sedan ett leap of faith igen, när jag lämnade Christophe för någonting jag inte visste någonting om.

 Och idag är det helg, åskmolnen försvinner i horisonten, himlen blir blå, jag ska krama mina älsklingar hejdå och trycka ner solhattarna på deras små huvuden inför Medelhavssemestern, slänga mig in i en famn där jag är så älskad att jag inte upphör att förvånas över det och njuta på allvar över hur fint jag har det.