Nu ska vi prata vikt.
Och det faktum att en siffra - som egentligen inte säger någonting alls - kan få oss att helt tappa fotfästet.
Tänk på sista gången du klev upp på en våg? Gillade du siffran den visade? Blev du himlastormande glad om den låg under någon sorts gräns du satt upp för dig själv, eller gråtfärdig om den var för hög?
Det där har hänt mig. Nu har jag inte vägt mig på ett par år, tror jag. Den där siffran... Den säger inte så mycket om oss. I vuxen ålder har jag vägt allt mellan 35 och 55. Under flera års tid var det något försäkrande och lugnande att väga under 50 kilo.
Och nu. Jag vägde mig i helgen. 54 kilo påklädd. Som höggravid med mitt första barn vägde jag 56, for reference. För några år sedan skulle den siffran ha gjort mig ledsen. På allvar, alltså. Och varför? Därför att vi nästan alla tar en siffra och håller fast vid den som om det gällde livet, trots att det är nästan omöjligt att hela tiden väger lika mycket.
Min vikt fluktuerar mer än den globala aktiemarknaden. Faktiskt. Jag väger några kilo mer nu än för ett par år sedan. Men kommer i samma tröjor. och toppar. Jeans däremot, från tiden "under 50" finns det inte en chans att jag kommer i. Jag har nämligen benmuskler nu. Och axlar. Och rumpa. Och lite mer av mig, lite överallt.
Vikt är bara en siffra. Och att vara för tunn, och inte ha muskler kan vara okej på en 20-åring. Jag är över trettio, och då behöver man jobba med sin muskelmassa - som är på nedgång - och sin styrka.
För mig var det en lättnad att kunna väga mig utan att kasta mig ut i en sorts emotionell berg- och dal-bana. 54 kilo. Jaha? Sedan, av ren nyfikenhet, och eftersom jag kunde, så vägde jag mig morgonen efter igen. 52. Say what? *Har gått ner två kilo på en natt, efter middag med vin och efterrätt* Såg jag mycket annorlunda ut? Var jag lyckligare? Var jag mindre "tjock" än kvällen innan? Nix.
Detta konfirmerar bara min tanke att vikt är bara en siffra. Som inte säger alls särskilt mycket.
17 kommentarer:
Så himla sant! Jag pendlar också jättemycket från dag till dag. Har försökt gå UPP i vikt länge nu och väger mig därför ofta, men har bestämt mig för att sluta med det. Det är ju bara en siffra som sagt.
Jag har aldrig funderat särskilt mycket över min vikt överhuvudtaget. Äkta lycka för mig sitter inte i mitt utseende. Ibland blir jag glad av nya kläder, hudvård, smink och hår. Men jag har upptäckt att jag har det precis lika bra om jag är Osminkad och ovårdad som om jag är fräsch och trendig. Jag väger nog 10 kg mer som 30åring än som 20 åring. Däremot att träna. Tycker jag är underbart för jag blir lycklig av det. Inte för att bli snygg men för att det är skönt. När jag var tonåring kunde jag vara ledsen för att jag kände mig ful. Nu har jag insett hur idiotiskt det är att tänka så. Skönt.
Jag äger ingen våg, så väger mig bara nu och då. Bryr mig mest om att kläderna sitter bra. Tränar ganska mycket, och muskler väger ju mer än fett.
Och 55kg är verkligen inget du behöver oroa dig över, låter väldigt hälsosamt (och smalt).
Jag skulle se erbarmlig ut om jag idag vägde vad jag vägde vid 21. Bara jag halkar lite under 60 blir jag insjunken och glåmig. Det har t o m gjorts studier på att efter typ 40 ser kvinnor äldre ut om de är för magra. Nu kan man ju VERKLIGEN ifrågasätta poängen med såna undersökningar till att börja med, men för fåfänga vikthetsare kan det vara något att reflektera över. ;)
54 kilo är väldigt smalt, det vägde jag när jag var 13 år ;)
Vad jag uppfattar det som är du ganska kort (?) så kan inte jämföras med någon som är 1,70, men det känns lite provocerande när det verkar som om du tycker 54 kilo skulle var mycket?
Jepp, jag är 158 centimeter knappt.
Och 54 är nog väldigt normalviktigt - ej supersmalt - för den längden.
Vad jag menar är att jag lagt ganska mycket tid och energi i onödan på att väga under 50, som om det vore det viktigaste i livet. Och det är det inte.
Annan grej: Den som ändå vore 170!
mvh 3 äpplen hög
Åååh, blir så illa till mods av det här..
Din tes är att vikt bara är en siffra - en totalt oviktig siffra (yes!). Ändå nämns inte mindre än nio olika viktsiffror i inlägget, kompletterat med ännu fler vikter, ett antal ålderssiffror, längdsiffror och nämnande av kroppsdelar, muskler vs fett och utseendeundersökningar här i kommentarerna - blir bara matt och ledsen..
Jag provade att läsa ditt inlägg igen, och helt hoppa över alla tal och siffror - det blir SÅ mycket bättre då samt stödjer din tes mycket mer effektivt, testa själv.
PS: om det är din kille som har en våg kanske du ska höra med honom om han kan kasta ut den - som du säger: ingen behöver den där siffran.
Det finns många saker att bli matt och ledsen av här i livet. Jag tror att man endast kan styra över sina egna reaktioner, egentligen. Omvärlden lär ju fortsätta diskutera saker på alla möjliga sätt oavsett.
Jösses, ja det är ju bara en siffra men känner mig ändå i chock över siffrorna du skriver! Min vikt ändras också lite upp och ner men ändå runt 20 kg iväg från din.
Hej alla!
Trodde att dfet var en bra grej att jag kommit så långt att det är okej. Eftersom jag JÄMFÖR med MINA känslor inför detta för några år sedan.
Kan ej jämföra med någon annan än mig själv men är LEDSEN om jag klev någon på tårna här. Det här var liksom ett framsteg för mig.
xxx
Jag förstår vad ditt syfte var, och självklart är det superbra att du nu kommit såpass långt att du kan göra den här reflektionen och inse viktens oviktighet.
Du skriver att du jämför med dina KÄNSLOR för några år sedan, men du lägger upp till en diskussion där man jämför VIKT, och kommenterar din vikt (som 'hälsosam' och 'smal') mer än vad man diskuterar tankarna som du anger var det viktiga bakom inlägget - eller var det kanske det du ville?
Trodde att man med din bakgrund kunde se det problematiska med detta..
Mm, men om man läser och säger att man tycker att det är provocerande med att jag berättar vad jag väger, då lägger man ju sina egna värderingar i både sin och min vikt? Eller? Och eftersom det för många är just vikten som triggar igång en känslomässig berg-och-dalbana (så fanns det väl kanske en mening att nämna det). Även om jag vet att för mig fanns det ingen "idealvikt". Jag var aldrig nöjd. Eftersom det inte sitter i vikten.
Så nej, jag förstår inte det problematiska i att jag berättar vad jag väger. Det är ingen värdering. Det är ett faktum. Som att jag har blå ögon, brunt hår, storlek 37 i skor... Problemet ligger ju just i att vi lägger så mycket värdering i just denna siffra.
Jag kan också relatera mitt liv till vad jag vägde och hur lycklig/olycklig jag var (sorgligt nog). Väger 75 idag för att jag jobbar och småäter för mycket och motionerar noll. Har balans när jag väger runt 70 kg. Fast ju äldre man blir desto viktigare är att: vara frisk, få sova, ha aptit, må bra i själen, älska/bli älskad. Något kg upp eller ner faller i prio.... Tack för ett bra inlägg! Anne
Förstår vad du tänker. Skönt att släppa fixeringen och kunna flytta fokus till annat. Sen om det gäller 50 eller 70 är oväsentligt. Det blir så platt om man läser ordagrant o missar andemeningen.
Jag har sagt det förr: Tack för finaste bloggen!
Kram Anna N
Hej! Jag förstår precis vad du menar och tycker inte alls det är nåt problem med att du skriver ut hur många kg du väger...
Jag väger mycket mer än dig men vet att jag också hängde upp mig på att väga under 80 kg. Blev så glad när vågen visade 79,9 - haha, så löjligt. Verkligen, vikten är bara en siffra!
Kom in lite sent och kan bara konstatera att det är intressant hur provocerande det är att prata vikt. Jag väger mig flera gånger i veckan och för mig är det ett bra hjälpmedel att faktiskt hålla vikten. För faktum är, jag vill inte gå upp i vikt. Visst är vikt bara en "siffra", men samma kropp med eller utan 5 kg ser olika ut. Detta är min valda sanning och det sätt som jag valt att hantera viktfrågan på. Och jag blir inte provocerad av att någon annan tycker annorlunda. Snarare intresserad.
Kast vekten, disse tallene er ikke viktige! Jeg har ikke veiet meg på tyve år, og akter ikke gjøre det. Vekten går litt opp og ned, det merker jeg på bukselinningen og blir det for stramt setter jeg igang tiltak. Størrelse er viktigere enn disse tallene på vekten, jeg er 180 cm høy og bruker str 38. Sånn bør det være, ikke gå opp eller ned i vekt.
Jeg nekter å la humøret mitt bli bestemt av om jeg har gått opp eller ned en kg, disse tallene varierer jo hele tiden og sier egentlig svært lite. For de av oss som har døtre vil jeg enda sterkere anbefale å kaste ut vekten, vi har en plikt å være gode rollemodeller for jentene våre og fokusere minst mulig på slikt. Men leve sunt og moderat i hverdagen og fråtse litt i helger/ferier. Det funker!
Forresten, takk for en fin og åpen blogg Sara, jeg har fulgt deg i mange år men kommenterer aldri. Det er fint å lese at livet begynner å komme i balanse igjen, det ligger mange gode ting der framme og venter på deg!
Anne fra Norge
Skicka en kommentar