För min skull

Plastikkirurgi och skönhetsoperationer har verkligen, som man säger, demokratiserats.
Nips och tucks är inte längre en hobby som enbart societetsdamer ägnar sig åt, och jag är inte säker på att jag gillar den här utvecklingen. I Frankrike är det inte längre något man bör hålla tyst om, utan det talas vitt och brett om näsoperationer, fettsugningar och överarmslyft. I samtliga medier; magasin och tidningar är det så gott som varje vecka reportage om de bästa ingreppen, vad det kostar, och vittnesmål av kvinnor vars liv förbättrats på olika nivåer (jobb, sex, självförtroende....). Det talas om "snabbisar", att kila in till sin (jo, självklart har man en egen) läkare på lunchen för lite botoxpåfyllning, och plastikkirurger uttalar sig om vikten att göra "små" ingrepp tidigt - allt för att skjuta fram åldern för det stora ansiktslyftet.

I Frankrike har det också blivit vanligare med bröstförstoringar, även om jag tror att uppfattningen om fransk, finlemmad elegans har bromsat det något, och alla dessa lyfta tuttar i grapefruktmodell som jag ser på stränderna i dag fanns definitivt inte där för fem år sedan.
Jag som inte har passerat rutan plastikkirurgi, och inte har några planer på att någonsin göra det (men jag har köpt hela grejen med rynkkrämer, *rodnar skamset*) kan känna ett visst obehag inför den här attityden.
Trots att, som alla opererade säger i kör, jag gjorde det för min skull. Men bör man inte fundera på vad det är i samhället som gör att man för sin skull låter sig skäras i? Eller är det allt för mycket nervgift bakom pannan som gör att man har svårt att relativisera? Jag skulle kunna nämna tusen saker jag skulle vilka för min skull - men att lägga mig på ett operationsbord och skäras upp med skalpell kommer ganska långt ner på listan. Långt efter att skaffa hund, träffa vänner och familj oftare, sluta umgås med människor som inte får mig att må bra och se till att äta ordentligt. Jag har svårt att se vad C-kupa eller nya ögonlock skulle kunna göra?