Den stillheten. Den ensamheten. Den känslan av att tiden inte rör sig. Det landskapet.
Att tänka. Att tänka att jag ändå på något vis kräver en udd av osäkerhet i mitt liv. Att jag älskar oskrivna blad. Att förutsägbarheten skulle äta upp mig inifrån. Att det är den som hindrar oss från att lyfta. Samtidigt som jag alltid säger att det är den jag vill ha. Absolut trygghet. Säkerhet. Cértitude. Jag säger att det är det jag vill, men jag tror inte att jag menar det.
Utan min rädsla - egentligen är jag rädd för allt, det är så mycket som skrämmer mig - skulle jag inte ha någon vilja att övervinna den.
Det är svårt ibland, att se sig själv som en person som formats och konstruerats - som vi har format och konstruerat - genom all den tid som runnit förbi. Hade vi kunnat göra det annorlunda?
Förmodligen. Men det gjorde vi inte, och det fanns nog en mening med det.
Blicken över vinodlingarna som vetter ner mot medelhavet. De säger att vin som växer så får en speciell smak. Luften är saltare och minimala saltkristaller lägger sig över vinrankorna. Havsvattnet har gett jorden en smak av hav. Vinet får en sälta blandat med den specialla sötma som druvor i sydfransk sol får. Samma druvor någon annanstans kan aldrig uppnå samma smak. Exquis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar