Jag söker jobb. Sedan ungefär tre veckor tillbaka. Det är en frustrerande, lönlös, hopplös sysselsättning. Man lägger ner timmar på ansökningsbrev - där personlighet, ambition och kompetens ska kunna skymtas mellan raderna - och ett CV som ska sticka ut från mängden och få en rekryterare på avdelningen för relations humaines att gå i spinn. Och inte att få rekryteraren att med en suck klassa ens ansökan vertikalt (i papperskorgen). Man skickar iväg breven. Och väntar. Jag har egentligen inte varit i den här situationen förut, jag har halkat in på jobb ändå. Men här i Frankrike har jag inte så mycket att halka på. Och att lita på att ens erfarenhet och utbildning ska vara tillräckligt känns osäkert. I Frankrike är det dessutom väldigt praktiskt att vara någons brorson eller kusin, graden av nepotism är hög och helt skamlös. X har blivit anställd som pressansvarig på institutet för makrobiologi. Utan att ha erfarenhet av någotdera. Men helt sammanträffandevis så är X:s mamma studiekamrat och god vän till direktören för institutet. Det är inte vackert. Men så går det till.
Och de här tre veckorna har fått mig att känna mig ratad. Mitt CV har inte fått någon rekryterare att kasta sig på telefonen för att erbjuda mig quoi que ce soit.
11 kommentarer:
Vad söker du för slags jobb?
Det är ju särskilt viktigt att anpassa CV efter branch... Jag kan ge tips inom IT, har precis gjort om mitt (jag trodde det hette en CV... ?) CV själv... Jag är någons systerdotter men det hjälper inte i Frankrike... :o) Men jag vet PRECIS vad du menar med det!!!
Jag är utbildad journalist, men söker jobb inom både media och kommunikation... Och jag vet att det kan ta tid och man får ha tålamod... Men kul är det inte.
En CV? Ett? Ingen aning. UN, va? :)
Jag håller inte riktigt med dig om att det bara är kontakter som räknas i Frankrike. Kanske beror det på bransch, men i mitt yrke (som civilingenjör) är det absolut viktigaste att ha gått på rätt (fransk) skola.
Förresten är jag själv också i jobbsökartagen, men har inte börjat skicka ut CV än. Mitt kontrakt går ut i juli, så det är snart dags att börja leta på allvar...
Visst är det jobbigt och inte särskilt kul för självförtroendet att söka jobb och gång på gång bli ratad.
Blir lite nyfiken på om du har en svensk eller fransk utbildning. Hur ser man på en svensk utbildning i Frankrike? Är det lika svårt att få jobb som journalist där som i Sverige? Läste nyligen att just journalist var det yrket där flest utbildade inte fick jobb efter examen.
Lycka till med jobbsökandet! Jag håller tummarna
Inom IT får man jobba sig upp... Oftast... Det har tagit mig 7 år att komma dit jag är nu utan hjälp...
Det känns väldigt bra och jag vet att jag kan ta hand om mig själv.
Sen har jag en jäkla fördel över mina franska och engelska kollegor... Jag pratar både och... När de flesta bara pratar franska eller engelska...
Jag tror att det är viktigt att gå och lämna sin/sitt CV när man söker jobb... Eller via Internet, monster t.ex.
Hanna, självklart är det inte bara kontakter som räknas, men det är uppenbarligen mycket viktigare i Frankrike än i Sverige. Du har helt rätt i att rätt skola öppnar många dörrar också.
Thérèse, jag har svensk utbildning, och svensk erfarenhet... Och jag vet int e riktigt hur man ser på utländska utbildningar här. Arbetslösheten är generellt väldigt hög i Frankrike, och journalister (som i många branscher )har jättesvårt att få jobb.
Krokofanten, en sak jag har mÄrkt är efterfrågan av flerspråkiga personer inom många företag. Att prata engelska flytande verkar numer bara vara en fördel, så det är alltid något!
Sedan funderar jag på hur man ser påmänniskor med brytning i Frankrike? Oftast får jag höra att jag har en charmig, trevlig liten accent, men kanske är det en nackdel när man söker jobb?
Jag vet att jag har fått uppdrag tack vare min nationalitet och mitt kön. :o( I en mycket mansdominerad miljö är kvinnor uppskattade, och dessutom tekniska sådana med 3 språk i bakfickan. Det har alltid varit en tillgång att vara "utlänning" för min del och min accent har alltid varit charmig och aldrig till besvär. På Disneyland, i min IT utbildning osv.
Den enda gången det inte var uppskattat var en jä*la kärring som jobbade som public relation på en advokatbyrå där jag var ansvarig för receptionen. Hon sa att min franska inte var tillräkligt bra för att svara i telefon... Tack vare den häxan gick jag in på IT... :o)
Galna människor som gillar att trycka ner andra finns det överallt. Det är bara att försöka skaka av sig. Även om det i ditt fall kanske ledde till nagonting bra?
Jag upplever en större öppenhet vad gäller brytning i Frankrike än i Sverige. Eftersom franska är ett större språk är man mer van vid att stöta på folk som pratar bra, men ändå har en viss brytning. Exempelvis pratar många (högutbildade) nordafrikaner mycket bra franska då deras skolgång varit helt franskspråkig, men det hörs ändå att det inte är deras modersmål. Om man dessutom tillhör den privilegierade skaran av europeiska, frivilliga invandrare, så är det ofta inga problem alls.
Själv känner jag mig aningen positivt diskriminerad på min arbetsplats. Mina chefer är mycket måna om att jag inte skall känna mig diskriminerad och behandlar mig med större respekt än vad de gör med mina kollegor. Jag är kvinna på en mansdominerad arbetsplats, utlänning och dessutom småbarnsmamma...
Sådan diskriminering kan tolereras. ;)
Det är nog sant att vi i Sverige har mindre överseende med brytningar än i Frankrike, och som utlänning i Sverige tror jag att man möter mer motstånd än här. Beroende på var man kommer i från, givetivs. Amerikaner brukar ju gå hem? ;)
Skicka en kommentar