I Frankrike är pappaledigheten 11 dagar. Löjligt lite, när man tänker på att man kommer hem från sjukhuset 4-5 dagar efter sitt lilla pyres ankomst.
För vår del är jag jätteglad att C inte börjar sitt nya jobb förrän i januari, eftersom det innebär att vi kommer att kunna vara tillsammans alla tre de första månaderna.
Jag måste erkänna att den där första tiden inte känns helt självklar, allt är så nytt och det är så mycket att lära sig! Dessutom får ju bägge två chansen att verkligen lära känna bebisen, och skapa rutiner och vanor.
Här är det på grund av kort föräldraledighet, få dagisplatser och dyra privata barnsköterskor väldigt vanligt att mor- eller farföräldrar (läs mormor eller farmor) tar hand om barnen på heltid redan från några månaders ålder. Något som känns helt främmande och helt otänkbart för mig, även om det rent praktiskt skulle gå eftersom min svärmor alltid har varit hemma (och gärna skulle ta hand om den här bebisen också), som många kvinnor i hennes generation.
I Sverige tror jag att det är mer vanligt att mor- och farföräldrar fortfarande arbetar och har sina "egna" liv, och man räknar inte med att de ska ställa upp på samma sätt, och man kanske inte ens vill det.
Men synen på familjen är annorlunda i Frankrike, och jag inser ju att mitt tankesätt kommer att kunna såra mina svärföräldrar, och kanske skapa konflikter.
En annan grej: Efter födseln, när man fortfarande är kvar på kliniken är det comme il faut att släkt och vänner kommer dit, sitter i väntrummet, tittar förbi flera gånger... Det är som öppet hus, och det här skrämmer mig lite. Det är ett så känsligt ögonblick, de där första dagarna med barnet som jag egentligen bara vill dela med min man. Inte med grannar, avlägsna kusiner och kollegor. Men genom att säga det riskerar jag nog att helt lägga sordin på stämningen. Och kanske bli sedd som lite snål och missunnsam.
Det här blev lite rörigt kanske, men vad tror ni? Hur behåller man en jämvikt - och en god stämning i familjen - vad gäller barnpassning och födsel när man vet att det till och med är känsligt att tacka nej till en söndagslunch?
Och att säga att vi inte har någon tanke på att fira släktjul är något som måste läggas fram väldigt försiktigt. Men det tar vi sedan. En sak i taget...
13 kommentarer:
Sånt här är väl alltid svårt! Nu kommer ni ju från olika länder med olika traditioner, men även par från samma land kan ju ha lite problem, efetrsom två familjer aldrig är lika! Men hos er blir det ju än mer tydligt just när barnomsorgen ser lite annorlunda ut... Finns väl egentligen inget bra sätt att diskutera sånt här, och det där om att ni inte ska fira släktjul, det ska ni nog hålla tyst om så länge som möjligt! :)
Det där med öppet hus var jag själv livrädd för, kände precis som du... Men man vill ju inte trampa på några tår... Nu föddes ju Julie förtidigt så det blev mer eller mindre besöksförbud av andra orsaker. Men jag har verkligen inga bra knep för att parera det där, så om du kommer på något får du gärna höra av dig ;)
Sjukhuset där jag födde ligger i ett invandrartätt område. Eftersom det dessutom är statligt och därmed gratis, så har många av mammorna nordafrikanskt ursprung. Jag fick höra ett flertal kommentarer om det, ur fransk synvinkel, "sydländska" beteendet att ta emot hela släkten på bb. De helfranska mammorna hade besök av pappan, eventuella syskon, mormor och möjligen någon väninna.
Själv resonerar jag nog ungefär som du, men var, när min första dotter föddes, ändå den som hade mest besök. Förutom min mamma och svärföräldrar kom fastrars mostrar, svärkusiner och kollegor i en strid ström. Trots min inställning var det faktiskt inte så farligt!
När andra dottern föddes strejkade RATP/SNCF och det var knappt så att svärföräldrarna kunde komma. Inte utan att det kändes tomt...
Svårt det där. Men jag tror att det bäst att ta upp saken i god tid, dvs redan nu, så att de är inställda på att de inte ska komma och "ränna" så mycket när ni är på BB. Man får välja sina ord väl så de faller i god jord!
På sjukhuset i Umeå är de besöksförbud på BB för alla utom pappa och syskon. Då behöver inte de nyblivna föräldrarna själva gå in i en konflikt med angelägna mor- och farföräldrar.
Ni kanske inte behöver berätta att ni har fått barn..? ;-)
Angående jul med hela familjen, skyll på förkyldningstider och RS-virus, som ju faktiskt inte är bra för småbarn. Och hoppas att ingen tar illa upp över att ni vill ta hand om lill*ns hälsa. Det tycker jag är ett giltigt skäl om något. Plus att du kanske ännu inte känner dig så pigg, men det tror jag inte att någon accepterar som ursäkt :-)
Svar fraga. Men jag tycker det later som du har en sund installning. Visst skall man varna om sin integritet, de allra forsta dagarna ar ju valdigt speciella och man varken vill eller orkar inte med besok fran kreti och pleti.
Kanske ar det i sadana har situationer svart att undvika konflikter, man far helt enkelt valja sina strider och forsoka vara sa mild som mojligt (i sin kritik) utan att kompromissa f o r mycket med sina egna varderingar.
Sjalv tycker jag just nu det ar lite jobbigt att befinna mig i ett land dar farmor och farfar tycker det ar helt okej att ge massvis med glas och coca cola till nagon som ar under aret.
Jag tror som Marie skriver att familjer är väldigt annorlunda även i samma land. Jag blir t.ex. överraskad när jag läser att din svärmor alltid har varit hemma med sina barn: varken jag eller mina franska kompisar har haft hemmamammor. Väldigt många har mammor som har varit lärare eller andra kvalificerade yrken. Lika barn leka bäst kanske?
Jag känner inte heller någon familj där mor- eller farföräldrar har tagit hand om barnen. Varken tidigare (de som är vuxna nu) eller nu.Däremot upplever jag att det är vanligt här i Stockholm: eftersom det är så svårt med dagisplats och dagistider så passar mormor eller farmor och hämtar mm. Hur gör dina svenska vänninor i Sverige?
Vad gäller BB så skulle jag nog tro att det endast är den närmaste familjen och kanske bästa vänninan som kommer förbi inte avlägsna personer men det kanske är annorlunda i södra Frankrike? När min syster föddes i Marseille (1997) var det endast familjen som var förbi!
Hoppas att du inte känner som om jag säger emot men jag håller helt med Marie i detta. Min fd pojkväns familj och min nuvarande sambos skiljer sig mer från varandra än min sambos och min familj gör fast den ena är fransk och den andra svensk. Förlåt att det blev långt!
Marie, Ja, det är klart att det inte bara är kulturellt! Men mitt inlägg var ju vädligt subjektivt, utifrån min upplevelse!
Hehe, får smyga fram det där om julen försiktigt... ;)
Lisa; Det känns så känsligt, men samtidigt så är det ju lätt att såra någon.
Hanna; Hm, ska kolla om det är någon strejk på gång? ;)
Ingela; Jag tror att det är bäst, att "varna" innan, så att det hinner sjunka in lite...
Frida; Haha, så fort vi inte svarar i telefonen så verkar det som om en del släktingar gör sig beredda att slänga sig iväg till kliniken!
Anonym; Precis sådär sade min doktor, att efter en operation så har alla förståelse för att man är trött, men efter en förlossning ska man helst kunna ställa till med kafferep! ;)
Nadia; Jag förstår ditt dilemma... Men svårt också när de träffar prinsen så sällan!
Fred; Nej, det är jättesvårt (och dumt) att generalisera, och jag skriver ju, som jag skrev till Marie, helt utifrån min egen mycket subjektiva synvinkel... En blogg är ju inget objektivt forum, utan det är ju min upplevelse, och ofta tänker jag i termer frankrike/sverige, och den här tendensen att verkligen hålla hårt på familjetraditioner har jag upplevt som mycket starkare i Frankrike ân i Sverige, där kärnfamiljen exploderade lite tidigare än här.
Din fråga om mina väninnnor i sverige är ganska enkel, väldigt få har fått barn, och de som har fått det är fortfarande mammalediga.
Jag tycker du ska säga ifrån vad du tycker känns bäst. Det är du som ska föda fram det lilla livet - bara det är som att ha sprungit ett marathon - har jag hört. Så tänk på dig själv och din gyyybe bör backa upp dig.
Men det var ju bara min modesta åsikt!
Förresten, hur gick det med lakan etc?
Oj, sånt här blir alltid svårt. Men goda vänner till mig som fick barn i februari tog emot närmaste familjen på sjukhuset. Sen åkte de hem, messade alla övriga den goda nyheten, drog ur telefonsladden och hörde inte av sig till nån på en månad. Det var absolut ingen som tog illa vid sig att man inte fick se den lilla prinsen den första veckan. Folk tog det ovanligt bra faktiskt. Sen blev det klart många fikor efteråt när alla skulle ses, men sånt får man räkna med. Jag kommer nog göra något snarlikt, det känns så viktigt med den där första egentiden på något sätt. Fast det är ju väldigt olika hur man känner från person till person. Lycka till med ert val!
Skicka en kommentar