Ett så fokuserat lugn

Tre veckor kvar tills bebisen väntas komma, även om det är ett lite märkligt uttryck eftersom h*n redan är hos mig... Jag längtar, samtidigt som det skrämmer mig lite, att helt plötsligt befinna mig i det ögonblick då allt sätter i gång. Men trots att väskorna till kliniken är packade så känns det väldigt abstrakt, och även om jag visualiserar förlossningen tusen gånger varje dag så vet jag att man aldrig kan planera någonting som är så okänt och oförutsägbart.
Min läkare berättade för mig efter scannern jag gjorde igår att mina värden visar att riskerna för kejsarsnitt är förhöjda, eftersom mitt höftmått ligger under normalvärdena, men jag berättade för henne att jag verkligen vill föda "normalt", och hon sade att man kan aldrig förutsäga hur det kommer att gå. Hon var också noga med att påpeka att även om det blir kejsarsnitt så får jag inte se det som ett misslyckande, eller mindre bra.
Nu i slutet av graviditeten återkommer den där spända koncentrationen som jag upplevde i början, när jag uppmärksamt lyssnade efter minsta tecken, minsta signal på att det verkligen var sant, att jag var gravid. Nu söker jag förändringar i bebisens rörelser, registrerar den där vaga smärtan i ryggslutet som dyker upp då och då, tecken på att det är snart är dags.