Älskade Véra

Första dagen. Två dagar gammal.

Vid midnatt förra lördagen hände det som i varje fall alltid händer på film innan man föder barn: Vattnet gick.

Och 18 timmar senare var jag mamma till Véra.
Det var 18 tuffa timmar, både för mig, Véra och Christophe, men ändå en upplevelse som inte kan mäta sig med något annat.
När Véra låg på mitt bröst, och vi fick känna och titta på henne, så glömde jag allt annat.

Det är omvälvande, overkligt och underbart. Jag älskar mitt lilla pyre så oerhört, och jag har redan älskat henne i nästan nio månader. Hon är helt ny, och ändå så välbekant. Jag blir så rörd när hon kryper ihop med rund rygg och korsade fötter mot min axel, eftersom jag vet att det var så hon låg i min mage. Rörelserna hon gör i sömnen har jag redan känt, och hennes hicka känner jag också till så väl.
Jag har älskat henne hela tiden hon varit hos mig, och egentligen känns det som om jag har älskat henne i hela mitt liv. Väntat på henne.

Jag kan nog inte beskriva hur mycket dagarna med Véra har ändrat och hur stort det är att bli mamma. Nu rinner tårarna längs kinderna på mig igen, som så ofta sedan förra lördagen, av rörelse, av kärlek, av trötthet, av rädsla. Det är ofattbart och magiskt.