Berättade jag om uppståndelsen som skedde när jag och C ville tacka nej till jullunchen med släkten den 25e? Jag har fortfarande inte kommit över det. Min svärmor ville skuldbelägga mig för att ta Véra i från släkten och min svåger ringde och skrek i luren att han i princip ville bryta kontakten med oss och en av systerdöttrarna grät högljutt en eftermiddag. Jag var lite... chockad. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle anta sådana proportioner, men jular med släkten har en tendens att likna Noréndramer. Jag är inte säker på att jag är förlåten än.
Nästa år åker vi bort, stänger av telefonen och beställer en låda sushi.
7 kommentarer:
Gode GUD!!! Glöm inte vitlök och silver kors och en spetsig träpåle!
Släkten är värst! Glöm inte att ni tre är en familj och ni bestämmer själva vad som är bäst för er. Det är INTE din uppgift att lösa problemet, det är din man eftersom det är hans familj...
Jobbigt...
Äh - if they have to learn it the hard way, so be it - liksom. Det är svårare att alltid spela med och sen leva upp till det. Sushi-jul låter som en strålande idé i vilket fall!
Oj, oj, OJ! Kan det vara så viktigt?! Vad hände då? Var ni med på julmiddagen?
Åka bort nästa år låter som en idé... Till Sverige kanske? :)
Sushi-jul låter som en bra idé , skulle absolut kunna tänka mig det själv.
Ibland är verkligen släkten värst...
Karlavagenen; Och det tror du hjälper?
Anonym; Jag vet, men jag känner mig som boven i dramat (och det tycker i alla fall svärmor att jag är)...
Mi; Jag försöker vara så cool. För min egen skull.
Johanna; KOMPROMISS: Vi åkte dit till tårtan, trots att vi inte hade någon lust, och trots att min svåger surade kvällen igenom. Suck.
Thérèse; Mindre kravlöst pånågot sätt?
Sara; Och min är värst av alla... ;)
Skicka en kommentar