En laddad fråga, som blir besvärligt konkret när jag försöker sätta - skrivna - ord på svaret.
Statistik visar tydligen att mödrar för över sådana här saker på sina döttrar, men jag är skeptisk till sådan statistik. Faktiskt.
Det här är ingenting jag tänker ständigt på. Bara ibland. Och vad kan jag göra? Och om hon en vacker dag drabbas av ätstörningar, kommer det då per automatik att vara mitt fel, eller kan det vara en konsekvens av andra saker som händer under vägen? Arv eller miljö?
Men det jag kan göra för min dotter är att hjälpa henne att bygga upp en självkänsla, en trygghet som ska finnas inuti, en stabil grund där hon bottnar. Där hon kan hämta kraft och styrka. En grund frân vilken hon kan ta avstamp när hon ska ut i livet.
Jag talar om för henne varje dag att hon är världens finaste, bästa. Jag försöker att inte kommentera hur hon ser ut (ni vet, oh vilken söt liten tjej, oh, vilka goa kinder), utan mer för vad hon är och vad hon gör: Att hon är smart, rolig, stark.
Jag försöker överföra matglädjen (som ju jag har upptäckt helt och fullt) till henne. Vi lagar mat, vi dukar fint på helgen, vi bakar kakor och handlar goda saker på bageriet. Och jag försöker (men det är lite svårt, ibland får jag bita mig i tungan) att avdramatisera maten. Att inte säga: Nu räcker det, du har ätit fyra kakor. Nej, ingen choklad nu. Sâdana grejer. Att inte kalla mat för onyttig eller nyttig. Mat är mat, och den kan vara ett nöje, en njutning, en hobby, men framför allt är den livsviktig och nödvändig och aldrig en belöning eller ett straff. Avdramatisera. Äta. Vi hâller fasta mattider, jag tror att det är viktigt: Frukost, lunch, goûter, middag.
Jag mâste försöka vara den sortens kvinna jag vill att min dotter en dag ska vara. Det är svârt. Kanske har ni andra tips pâ hur man ska agera?
16 kommentarer:
Jag har ocksa haft mina problem, inte med mat men med alkohol och destruktiva relationer. Sadant gar tydligen ocksa i arv. Pa min parners sida ar det samma sak, hans mammas slakt ar kantad av depression och bi polar disorder. Men vi har kommit ut pa andra sidan, jag tror att du kommer att hjalpa din dotter just for att du faktiskt ar en overlevare. Du vet hur du ska hantera det nu, och det ar nagot du kan lara din dotter. Och jag ar helt saker pa om det nagonsin skulle bli ett problem, sa kommer inte du att blunda sa som sa manga foraldrar gor.
åh, det är ju skitsvårt sånt där. jag har aldrig haft nån regelrätt ätstörning, men har i hela livet använt mat som tröst och belöning, vilket då och då gör att jag äter för mycket. det är jättesvårt att inte föra detta vidare, för det sitter så hårt i mig. men bara man tänker på det tror jag är bra. hejja oss!
Min mamma har haft ätstörningar i hela sitt liv, och hon gjorde så att jag fick det också utan att hon förstod det själv. Mycket med sådana kommentarer du skrev i inlägget tex nej nu har du ätit för mycket godis m.m.
Mycket för henne handlade om att man inte fick vara tjock på varken utsidan eller insidan, och oavsett om jag var smal till utsidan så sa hon att jag var tjock i blodet istället.
Sara, låter som du är den allra, allra bästa förebild för ditt lilla Sockergryn. Så insiktsfull och så klok. Svåra funderingar som jag har full respekt för. Men mönster kan absolut brytas med medvetenhet och egna insikter. Maria
Tack för ditt svar!! Jag tänker ungefär lika som du, men jag vet ju inte hur det blir sen i praktiken med allting när jag ska börja fostra en dotter. Kanske är det också viktigt att man sen i något skede kan prata om dessa saker öppet och vara ärlig beträffande sin egen svaghet? Det är väl inte meningen att man som mamma ska låtsas vara helt och hållet hel när man inte är det? Jag tror att det är viktigt att lära sina barn att våga möta sina problem i stället för att springa undan dem. Sen får man väl bara utgå ifrån att man kommer att överföra en hel del skit på sina barn (utan att man vet om det?) trots att man gjort sitt bästa. Man får bara försöka koncentrera sig på att ge så mycket av det goda att det överväger. Och det är jag övertygad om att du gör!
Klokt och insiktsfullt. Jag tror att det är bra att uppmuntra andra sidor hos barnen och att försöka ha maten som en så naturlig del av livet som möjligt. Mer kan man inte göra.
jag tror du är helt rätt ute.
Det är ju även naturligt att prata om att man inte kan äta godis varje dag, att säga "nämen nu lilla gumman är det bra efter den där kakan" osv för det är ohälsosamt (tandtroll etc) man behöver inte säga att man blir TJOCK men att kroppen inte mår bra av att äta på tok för mycket. Men det kommer ju när de blir lite äldre ;)
Ang att man "ärver" sin mammas ätstörningar så tror jag det är mer i de fall mamman fortsätter banta och vara petig med mat i närheten av barnet. Eller kanske tvärtom - försöker tjata i barnet hur BRA det är med mat och trugar i det mer o mer o visar på alla sätt och vis att MAT ÄR BRA :p (man försöker FÖR MYCKET att göra mat naturligt fast man själv eg inte tycker det är så lätt. Dvs man nästan berömmer barnet NÄR det äter och blir orolig när barnet INTE äter...)
Och om Vera nu får ätstörningar så kanske du är snabb att se tecknen? det gäller bara att VÅGA se dem ;)
Jag tror knappast du kommer "smitta" henne med anorexia.
Däremot tror jag du besitter (på gott och ont såklart) enorma erfarenheter och mycket att prata med din dotter om den dagen hon är intresserad eller ev trillar dit själv.
Sen lever vi ju i en värld där mat är en del av firande och trevlig samvaro och man äter gärna nått gott för att fira och det är väl inte helt fel det heller :) Och en glass när man är ledsen är ju helt ok det också bara man får med sig på vägen att det inte är någon tröst i längden och det inte får bli för mkt av det goda heller ;) svår balansgång!
Fast än jag inte haft ätstörningar så är det svårt :p
/Angelica
Åh vad du är klok och (letade efter ordet tills jag läste de andras kommentarer och insåg att jag famlade efter just) insiktsfull. Tänk om alla föräldrar vågade se in i sig själva och tänkte efter på samma sätt. Önskar att jag blir ens hälften så klok.
Jag tror att eftersom du har insikt så kommer det inte "smitta av sig" på din dotter.
En av mina närmaste barndomskompisar hade en ätstörd mamma, utan insikt om att hon själv var ätstörd. Hon kunde stå framför spegeln med sina döttrar (och jag då) och prata om hur tjock hon var. Och hon var extremt smal. Det ledde självklart till att hennes döttrar hela tiden pratade om hur tjocka de var, trots att de var underviktiga.
Mamman åt aldrig med sina barn, hon åt sallad, som hon petade i sig. Maten som serverades var alltid tråkiga halvfabrikat och det fanns verkligen ingen matglädje i den familjen.
Hennes döttrar börjar väl sakta repa sig, men den yngsta och smalaste dottern har istället börjat dricka ordentligt.
Och det här är ingenting man ser i din blogg, du visar matglädje, har vettiga metoder osv. Jag tror att allt du skriver i det här inlägget är jätteviktigt.
Samt att du visar för henne att du tycker att du själv är fin.
Jag har också haft mina matproblem, fast tvärtemot dina.
Lidit av övervikt hela livet, har just gått ner 45 kg.
Och jag tänker också hur jag inte ska överfära matångest på mina små (10 mån + 2,5 år). Samtidigt som jag vill lära dem att äta rätt mat från början.
Vi är jättenoga med att inte ge sötsaker.
Och jag kommenterar just att de är fina som de är, för om inte jag säger det, hur ska de då veta att de är vackra?
Observera att jag absolut inte säger att du gör fel eller så.
Men det känns verkligen som att man inte KAN göra rätt.
Vi pratar mycket om mat/sötsaker bl a eftersom tonåringen tränar hårt, han behöver verkligen BRA mat.
Tyvärr märkte vi en period att allt det där med socker blev väldigt intressant, hos båda kidsen.
Du vet, det förbjudna yada yada yada.
Vi väljer att sortera mat efter vardag/helg. Det ska vara lite roligare på helgen.
Har försökt att inte göra någon större grej av det, mer än att nej, vi äter inte godis mitt i veckorna och nej, i det här huset serveras inte läsk.
Just läsken är något vi pratat extra mycket om, och jag sa till slut att jag vill inte vara en förälder som serverar mina barn läsk (är vi bortbjudna och det serveras får dom dricka) och dom har inte bråkat om det. Dom är läskunniga och instämde i min protest.
Men som du säger, det är skitsvårt.
Det bästa måste nog ända vara att man kan prata om det utan att älta. Svårt.
För övrigt är jag inte ngt stort fan av teorier som säger att man ärver ätstörningar, alkoholism etc., jag har hela tiden lutat åt det sociala arvet. Tyvärr börjar det också grusas nu eftersom jag har två barn som växer upp under samma förutsättningar men är SÅ olika, till sättet, åsikter, förebilder, tankar, kompisar, intressen.
Jag har en kompis som växte upp med sin brorsa i en vanlig arbetarfamilj med litet radhus, bil, hund och båda (!) brorsorna blev tunga missbrukare - hur kom det sig?
Ena killen hävdar bestämt att det handlar om vilka kompisar man har omkring sig, så att säga: ett socialt arv.
Jag tror att saker bara händer.
Du verkar vara en helt suverän lagom mamma!! När man själv har/har haft problem med något och är medveten om det är det ingen fara.Det brukar vara värre för barn om man har förträngda knepigheter...
Oj va svårt. Men jag får en väldigt stark känsla av att detta kommer gå bra, för du är ju så medveten och så sund! Jag tror att det är värre med de som ska vara smalsnygga, som bantar och har gjort det jämt. Jag minns min granne när vi bodde i fina området. Dottern var rund och hon skulle minsann ut och springa...hur mycket hon än grät.
Din medvetenhet kanske blir lite som ett vaccin. Och jag menar, en anorektiker är väl galet bra på att manipulera och lura, alla andra? Men kanske inte dig som har gått i skorna?
/Anna
Jag fick bestämma själv vad av maten jag ville äta och hur mycket redan som riktigt liten fats jag skulle smaka allt. Sedan satt vi ned tillsammans till frukost och middag med dukade bord och flera rätter. Fokus var inte maten utan familjeumgänge. Dessutom fick jag lära mig att vara artig om man var borta. Har fortfarande ganska gott bordsskick. Lite gammeldags men bra att kunna. Konsekvensen av att välja själv blev att jag inte tyckte om en hel del mat länge. Men det var underbart att slippa äta upp en miljon läbbiga, kalla ärtor som jag hatade... Jag smakade 5 stycken och det var okej.
Vi ärver ju allt och kan ”ärvas” fr upp till åtta (?) generationer bakåt - även om ingen vet ”varför” så bär vi på ”minnet” av det som har hänt (gott som ont) i vårt ”genetiska-arv”.
Speciellt det som INGEN vågat/kunde samtala om(!)
Det finns en känd fransk forskare i ämnet: Anne Ancelin Schützenberger [f. 1919- ]
Eftersom jag läst boken på italienska, ital titeln är: ” La sindrome degli antenati Psicoterapia transgenerazionale e i legami nascosti nell'albero genealogico”
Har inte följt debatten i Sverige “prata-om-det” (endast läst OM den!)
- Men minns att... ( läste den 2004, det kom en nyutgåva i Italien 2010, Frankrike? men, vet ej om den finns på Svenska!? )
att, En av de sakerna Schützenberger tog upp, var just hur Viktigt det ÄR att PRATA Om Det (!) vad sedan ”det” än är...
Att detta är det enda sättet att ”bryta kedjan” - då Endast samtalet ”helar” ...
Då är Du/barnet medveten om ”arvet” - familjens ”historia” - etc.
Sedan är ju varje individ ”fri” att göra sina Egna ”misstag” - även välja ”samma väg” ändå...
PS: Hittade Din 1a Blog via ett Te-sök ( 2-3år sedan?) då hamnade jag på Din ”Taiwan mon Amour” - och eftersom jag är nesofil så hamnade jag senare, och mer av en slumpmässig ”ö-sök/surf” på Korsika, och såg att Du redan var ”bekant” ;)
Cari Saluti
Oj vad svårt sånt där är. Som damerna ovan säger är du insiktsfull. Bra att du tänker och inte låter livet ske. Min mamma hade ätstörningar, hon har alert talat om det men alla andra har berättat om det för mig nu i vuxenålder. Nu fattar jag på någotsätt varför hon är så sjukt kontrollerande inom kärriären, fokus har flyttats.
Skicka en kommentar