Ni vet den där speciella gången man får när man är på väg hem med armarna fulla av matkassar, och man på morgonen inte hittade några rejäla nylonstrumpbyxor utan bara lyckades lokalisera ett par festliga stay-ups (som ärligt talat inte kommer ut så mycket) och som sedan efter en hel dag blir lite... trötta, och det där silikonbandet högst upp liksom släpper från låret och halkar nedåt och man liksom försöker hypnotisera strumphelvetet att stanna där det är, men det går inte så man försöker medelst olika gång-varianter att få den att stanna uppe. Stay-up. Stay put.
(Ja, ni känner säkert till det där, jag behöver inte beskriva.)
I alla fall: Den gången utövade jag längs Cours Napoleon på väg hem. Vi kan kalla den stelopererad kissnödsgång.
4 kommentarer:
Oh ja, jag vet! Jag bär ofta stay ups, känner mig fin i det men det är som du säger det där jäkla bandet släpper efter en hel dag och då får man bara hoppas man är nära hemmet eller iaf har händerna fria.
:) Gick på mitt livs första riktiga dejt i stay-ups. Efter ett tag kände jag hur silikonet började bli ineffektivt, strumporna dra sig nedåt. Efter middagen ville min dejt visa mig Belleville och utsikten över staden, jag menar _hela_ Belleville, med dess trappor, och där gick jag i höga klackar på kullersten, med händerna hårt pressad mot mina ben, vägrade acceptera hans hand när den erbjöds. Så nervös och exalterad jag var över kvällen, och så måste ha sett/bettet mig helt stört i dejtens ögon.
Sedan dess är jag ganska Stay-ups Stay home.
Mia: Haha, underbart att höra att det även händer andra!
Caroline: Stay-ups stay home. I'm totally with you girl!
Funkar även med mammabyxor där mudden i midjan är alldeles uttänjd. Har jag hört.
Skicka en kommentar