Vi brände vid ett gäng Croques Monsieurs (egen variant med mozza och senap), men det gjorde inget. Det var så ofattbart hög mys- och nostalgifaktor ändå. (Dessutom gillar jag bränd mat, men det är så dietmässigt inkorrekt att det vågar man knappt säga.)
Sedan tog jag fram en bunt papper med ofattbart hög prioritetsfaktor, och en blus som borde strykas till imorgon, men fastnade i en dokumentär om sopdumpning i Ghana, och sedan smörjde jag in min panna med antirynkkräm, drack ett glas Sylvaner som var kvar från igår, beundrade mitt sovande sockergryn och sedan var klockan liksom 23. Business as usual, alltså.
3 kommentarer:
när jag var liten hävdade min bästis att man fick fin sångröst av bränd mat. hon sjöng fantastiskt. kanske är det sant?
Bränd mat, är det illa? Mer än att det smakar bränt alltså. Måste jag ha missat helt och hållet.
Frida; Oh? Fast det har inte funkat pâ mig...
K: Jepp, man fâr cancer. Tydligen.
Skicka en kommentar