Det där med att föda barn.
Efter Véras födelse sade jag till psykologen jag fick prata med (födde på privatklinik med enormt överbeskyddande och omhändertagande personal) att hur ska jag våga föda barn igen, efter det här?
När jag var mitt uppe i det där barnafödandet tyckte jag att det var ganska hemskt. Ni vet, fjorton timmar i en förlossningssal och inte skymten av någon bebis. Då jag tyckte att det var så hemskt att jag bara ville resa mig upp, slita ur epidural och droppkanyl och gå därifrån. Det där i och för sig rackarns trevliga läkarteamet fick klara affären utan mig, liksom. (Eventuellt hade min hjärna redan rest sig upp och gått därifrån.)
Jag var verkligen ingen begåvning på allt det där som de säger comes naturally. Det där som vi kvinnor är gjorda för. Din kropp vet vad den ska göra, sägs det. Jag ställer mig fortfarande frågande till min kropps förlossningskunskap.
Jag begrep ingenting av krystningar, varken vad som förväntades av mig, eller när.
De där värkarna som vissa kvinnor beskriver i förtjusande termer av vågor att dyka in i svor jag mig igenom. To hell med delfinmusik, pilatesboll och meditation.
Jag vägrade släppa kontrollen, och kämpade mer emot smärtan och bet ihop än vad jag lät mig sköljas med i flödet.
Och nu: Längtar jag efter att få föda barn igen. Det var ju underbart, vilken grej!. Men kanske med valsång, en doula och yogapositioner? Tända ljus och rökelse? Eller vänta... Kanske inte. Skriv upp mig på en epidural och några morfinsprutor. Jag är inte galen.
6 kommentarer:
som tur kan förlossningar vara väldigt olika fast det är samma mamma som föder. Första gången jag födde barn tyckte jag krystningsskedet var vidrigt. Jag hade ganska svaga värkar och fick pressa ut henne på ren viljestyrka. Men andra gången: mitt barn bara gled ut, på en och en halv krystvärk. Kroppen skötte allt, det gjorde nästan inte ens ont. Hoppas det går lika för dig den här gången :) Lycka till!
ps. det finns en viss risk att jag förskönar förstås. Min yngre dotter fyller fyra i höst, tiden har hunnit släta ut minnet av de värsta smärtorna... Men snabbt gick det och det var verkligen inte alls en sådan kamp som första gången!
Viss försköningsrisk... Men jag har flera vänner som hade utdragna, jobbiga första förlossningar, och som sedan i princip födde i sjukhusfoajén pâ fem minuter. Man vet aldrig!
Skulle inte säga dyk in i så jag har nog en annan teori, men att fokusera för att veta hur det känns när värken börjar och slutar. Däremellan svär man. Eller gnyr. Att veta ok, nu är det dags igen och puh nu är det snart över. Fast det är väl viktigast om man ska ha lustgas, att veta när det börjar alltså. Båda mina var helt olika, så du behöver nog inte tro att du vet hur det blir. Ursäkta röran :-P / Maria
Epidural is da shit! ;)
Dom flesta har väl lättare andra gången. Jag håller tummar och tår för att det blir så för dig!
Kram från hon som inte heller kunde krysta
Skicka en kommentar