Céline (en av alla dessa kloka kvinnor jag omger mig med) frågade:
- Alltså... Hur mycket av all den här turbulensen i våras hängde ihop med graviditetshormoner? Trots att du inte visste om det?
Mja. Ja. Jo. Det var säkert så. Delvis. Jag är ju slav under mina hormoner (i.e suicidal med pms, förälskad i alla jag ser vid ägglossning, serotoninkänslig, sockerkänslig och en tvättäkta endorfinjunkie. Med klinisk depression, babyblues och mycket nedstämdhet i bagaget, som ju ofta hänger ihop med hormoner. Det är bara kemi, alltihop.
Nu däremot. När de värsta hormonstormarna är över (tills strax efter förlossning, då hormonnivåerna kraschar, och jag med dem) är jag harmonisk och fin. Gråter inte, känner mig nöjd och lugn och lycklig. From som ett lamm och mjuk som bomull.
7 kommentarer:
Skönt att hitta bakomliggande orsaker till varför man är som man är och gör som man gör. Jag gillar sån´t.
Tur att klimakteriet ligger några år bort...
Hehe. Ja, klimakteriet har vi ju att se fram emot... Och vâra närstående. :D
Ja hur fasen ska man veta varför man känner vad när och hur i all sin dar sedan HANTERA. Nåja, en dag i taget och sedan njuta de perioder då allt är lätt. Kram
När jag första gången läste om din plötsliga graviditet tänkte jag "Jaha, det var pga hormoner som det blev skilsmässodramatik!", fast jag vågade inte skriva nåt då för jag tänkte att det nästan lät lite mansgrisigt, haha! Men nu när du själv nämner det så... ;-) Skönt att dramatiken är över iaf och att ni verkar lyckliga!
Kram
Skönt, så nu behöver du inte äta mer Prozac?
Och hur går det med C:s psykiska sjukdomar då? Mår han bättre?
Jag får monster-pms av mina p-piller och en gång i månaden får jag för mig att jag inte längre är kär i min pojkvän. Som tur är har han inte gett upp ännu, haha. Det blir att göra ett uppehåll i höst av de där satans hormonpillerna ;)
Jag var hur lugn och fin som helst under graviditeten (ok, maken kanske inte skulle hålla med 100%-igt) men i ungefär ett halvår efter att sonen fötts tänkte jag dagligen "det här kommer aldrig att funka, jag måste skilja mig". Och sedan lugnade väl hormonerna ned sig, sömnen ordnade upp sig något och nu sitter jag här och är tonårsförälskad sedan några månader tillbaka i min man. Jag kommer inte ens ihåg vad det var som var så jobbigt eller varför jag tyckte han var helt knäpp.
Man kanske borde gå tillbaka till att ha förmyndare för oss kvinnor, med alla hormonstormar i våra kroppar är det ju omöjligt att fatta rationella beslut! ;)
Skicka en kommentar