Om kärlek, vittvätt&bebisar.

Och så ringer jag och säger att jag har längtat så länge - en konstant önskan som slitit i hjärtat - efter ännu ett litet barn med honom och sedan var jag tvungen att gråta en timme bland kaksmet och vittvätt och oro och ovisshet och lycka över vårt barn som växer. Och lyckan över det första barnet som är så fin och perfekt och underbar att har man rätt till mer än så?

*torkar tårar från tangentbordet*

Och tacksamhet över att vara här, fortfarande. Vid C:s sida, vi ska bli starka tillsammans igen. Tänkte på att han vägrade ge upp oss, han släppte inte taget, och aldrig ska jag gå igen.

*Skärmen suddig. Ser inte*

Och sedan ringde möbelaffären och sade att de levererar garderober på måndag och då grät jag igen. På måndag! Här på Korsika har vi aldrig lyckats få någonting levererat inom en tidsrymd av 4 månader.
Sedan fick min bebis hicka och det är en sådan märklig sensation, att ha någon som ligger i ens mage och hickar, och så tänkte jag på ett dunigt, varmt, sidenmjukt bebishuvud... och grät igen.

Okej, stumpan, skärpning. Färdigsnyftat för idag.