Ibland är jag less på att bo mitt i centrum. Saknar att ha naturen utanför dörren.
Igår drog jag med mig C till Chemin des Crètes.
Det var underbart att efter flera veckors stillasittande och vila komma ut på promenad. Långt ifrån någon powerwalk, och med vilopauser (just nu kan jag bli andfådd av att ligga på soffan och äta glass), men så underbart. Hm... Visionen om en lång löptur hägrar därframme, men det får vänta till våren. Först ska jag vara höggravid, föda barn, och amma.
Egentligen tyckte jag att det kämpigaste efter förlossningen var att få tillbaka förlorad muskelmassa.
Vikten var aldrig något problem, men det där att känna sig så... mjuk och odefinierad. Men så är det, kroppen anpassar sig efter det som är viktigast för tillfället.
Och att vara gravid, föda barn, och amma... är väl egentligen en av de största fysiska och mentala utmaningar man kan utsätta sig för? Men att man är kapabel, det är häftigt.
3 kommentarer:
Jojo, mjuk och odefinierad är en korrekt beskrivning. Men några miljoner plankor kanske kan ändra på det hela? Och mina biceps är i alla fall stenhårda, allt bebisbärande syns där (och endast där). Kram du fina gravida.
Haha, men jag har aldrig haft tâlamod med plankan... Urtrist övning. Hatar situps och allt som har med magträning att göra!
Armarna, det har du rätt i! Kan vi kalla det en bebisbonus?
Och jag med mina eviga magkomplex har alltid försökt punktträna just den delen av kroppen. Med inget vidare resultat, ska väl erkännas.
Bebisbonusbiceps, där har man ett ord att bita i!
Skicka en kommentar