Oktober känns som augusti. Indiansommar när den är som hetast. Jag stannar i skuggan, solen är för stark, för vit. Allt känns överexponerat, överdrivet.Jag är i min värld som bestâr av väntan och längtan. Längtar höst, längtar dotter.
Letar uppmärksamt efter tecken pâ att snart, snart... Men ingenting.
Bara sommarhettan.
Järnvärdena sjunker i samma takt som tröttheten ökar.
Väntan&längtan. Och lite rädsla. Rädd för det där efterlängtade ögonblicket när kontrollen glider en ur händerna och det är dags.
6 kommentarer:
Och jag väntar också. Varje gång jag kikar in här (för det gör jag ofta, jag är bara lite dålig på att kommentera nuförtiden) så tänker jag att "Nu. Nu är det nog dags."
Kram och lycka till!
Lyckliga bebis som får en så fin mamma!
Jag är grymt impad av att du kan gå i högklackat och bära upp magen något ofantligt snyggt! Impressive.
Vi väntar alla och håller andan! Vilket hår du fått! Skitfint!
Vi väntar alla och håller andan! Vilket hår du fått! Skitfint!
Men vad ni är rara! De högklackade klarar jag inga lânga stunder, men låt oss säga så här, jag går max 10 meter nu för tiden. Om dagen. :D
Skicka en kommentar