I taxin, på väg mot flygplatsen. Jag hade Romy tätt intill, som alltid, och Véra mitt emot. Trötta, halvsovande, ,rufsiga och ganska smutsiga efter fyra dagar i Paris. Tanken: Jag gör vad som helst för er. Hela världen utanför tonade bilrutor. Bright lights, big city. Vi, i taxin, som skyddade för världen.
Sedan: Ankomsten till Ajaccio. Vårt Ajax.
Oväder och hällregn. En flygresa som även utan turbulens är tröttsam när man är liten. Och när man är mamma.
Landade. Disarm doors, crosscheck and report. Whatever. Jag sprang över tarmacen som var svart och våt. Ljusen som speglar sig i svart asfalt, älskar det. Hur som helst, jag sprang mot ankomsthallen, så där som man alltid gör när man kommer till Ajaccio. Med Romy tätt tryckt mot bröstet - gallskrikande, hon uppskattade varken regn eller flygresa - och Véra, min stora lilla tjej, i handen. Hon sprang så fort benen bar, i tyllkjol och rosa joggingbyxor. Höll min hand, hårt, hårt.
Tanken: Jag gör vad som helst för er.
Alltså. Egentligen skulle jag berättat om Paris. Så pratar jag om mina ungar istället.
Vi tar Paris i morgon.
6 kommentarer:
nu fick du mig att gråta lite. och hoppas på den där romanen...
Vackert skrivet. Hur många gånger har man inte tänkt den där tanken?
Hmm, Å C? Finns inte han med er hem? Hoppas att ni haft en skön helg i Paris! Kram!
Klart att C var med! Men han var inte iklädd tyllkjol och mjukisbyxor pâ det där viset som fâr mitt hjärta att svämma över. :D
Det är väl så det oftast blir, man pratar om barnen för de upptar hela ens tankevärd för det mesta.
MAn blir tåögd när man läser!
Skicka en kommentar