Äter en halv chokladkaka, mörk, samtidigt som jag intresserat läser en artikel om makrobiotisk kost.
Finn fem fel?
Well, well. Antar att det är balansen som räknas?
Annars: En stumpa med öroninflammation för tusende gången, en alltmer snorig bebis (förkylning galore, som inte går av för hackor) och en snubbe på antibiotika. Jag överväger vitlök och C-vitamintillskott, men hänger mig mest åt kaffe och choklad. Because I'm worth it.
Jag grät en stund i morse. Känner mig ensam och oduglig som är hemma med bebis. Kanske är lättare i lattemamma-landet (Läs: Sverige) där man kan köra runt bebben i snygg barnvagn och gå och fika tills barnet är 14 månader, men om jag hade varit en "vanlig" arbetande fransyska skulle Romy ha varit på dagis i en och en halv månad redan. Men jag skulle inte kunna lämna en 12-veckor bebis ifrån mig. Skulle inte. Icke desto mindre... Det är lite ensamt, faktiskt. Och kanske lite intellektuellt otillfredsställande också. Fast så jäkla underbart och mysigt och det är så försvinnande kort tid som hon är så där pytteliten och gosemjuk och som hon behöver mig så mycket.
Jag grät lite över allt det där, vilket gjorde att C fick jordens sämsta samvete och kom hem från jobbet tidigt för att jag inte skulle sitta och vara depressiv på soffan. Suck.
Nu, mina vänner, ska jag kanske dricka dagens andra detox-te, läsa Le Monde och inte gråta mer.
13 kommentarer:
Tycker nog du skall äta upp resten av chokladkakan också. Allt blir bättre med lite choklad. ;-) Och de där tankarna brottas jag fortfarande med trots att jag har en som snart är 4 och en som närmar sig 7. Att stunden inte kommer igen... Hoppas det känns bättre imorgon!
//Anna
Det är nog för att de är sjuka nu, då känns det alltid lite jobbigt och instängt. Det kommer säkert att kännas bättre när alla är friska igen. Synd att inte andra är hemma lite längre med sina småttingar, för visst är det trevligt att ha andra vuxna att utbyta tankar med.
Åh, vilket bra inlägg!
Det ÄR jobbigt att känna att man är hemma och oduglig för att man är föräldraledig men då får man ta och prata allvar med sig själv. För varför skulle det inte var något värt att du är hemma med ert nyfödda barn? Och jo, när man är 12 veckor gammal så är man nyfödd. Är duglig verkligen likställt med "uppbär inkomst"? Sedan tycker jag att det är konstigt att man pratar om depressioner som uppstår pga låg stimulans för arbetslösa men det ska vara helt oproblematiskt att föräldrar är hemma i långa perioder. Det är ju samma påfrestning PLUS sömnbrist och hormonkarusell.
Åh jag vet... jag kände likadan grät och var glad om vartannat. Jag var hemma ett år och det var både extremt långtråkigt, deprimerande och alldeles alldeles underbart.
Choklad låter som en bra grej! en bunt färska glammiga tidningar kan hjälpa till lite också..
/Maja
Svinrädd för den där odudglighetskänslan när jag nästa vecka inleder min allra första föräldraledighet. Vet inte hur man ska kunna övertala sig själv att att tro på den rationella logiken istället för det känslomässiga prestationsbehovet. Självklart är det inget odugligt i att själv ta ansvar över omvårdnaden av sitt barn. Typ tvärtom ju. Prestera i arbetslivet hinner man sen, de kvarvarande 30-40 åren innan man går i pension.
Jag höll på att klättra efter väggarna efter 2 månader hemma med min bebis trots att jag bodde i en storstad och hade min mamma i närheten att "hänga" med. När mammagruppen väl startade var ingen gladare än jag. Äntligen hade jag några att gå och fika med som en riktig lattemamma åtminstone en gång i veckan! ;o) Det blir mysigare när hon är litet större och vädret mer tillåtande så hang in there och knapra choklad sålänge!
Jag har funderat mycket på det där med mammaledighet. Vara ledig har aldrig varit min grej, jag blir för rastlös. Måste känna att jag producerar, gör, skapar. Ledighet resulterar alltid i en frys fylld med mat, bröd och kakor, rent kylskåp, garderobsrensning osv. Misstänker att man som föräldraledig, om man är rastlöst lagd, blir galen efter en tid. Just därför vill jag helst skaffa barn nu medan jag pluggar på distans. Om det är möjligt att genomföra studier beror självklart på hur barnet är. Men jag tror ändå jag vill försöka. Plugga 50% första året med bebis, och ha kvar föräldraledighet. Dels för att själv stimuleras och för att kunna vara hemma längre/mer med barnet.
Till Rebecca, att plugga samtidigt med barn går hur bra som helst. Jag påbörjade min master på lunds universitet samtidigt som vi fick barn för fyra månader sedan. Vi löste det genom att barnets pappa gick ner till 50% så vi kör varannan dag föräldraledig konceptet.
Känner igen det där och då arbetar jag ändå hemifrån. Men man behöver se folk och känna någon slags bekräftelse från andra på något sätt. Det positiva med gråt-perioder att de brukar vara rackarns produktiva idémässigt. Kanske stoff till din framtida bok, t ex? Kram och upp med hakan. Och, ja, ät hela kakan!
Till msn00b, Tack för ditt svar! Förutsatt att barnet inte är sjukt eller prematurt tror jag studier fungerar mycket bra. Skulle det mot förmodan bli för tufft får man väl ta studieuppehåll någon termin.
Jag skriver lite angående både inlägget och kommentarerna nedan. Jag tror att det där är så himla olika hur man känner som ledig och vad man har för knatte. Jag har inte en sekund hunnit att bli rastlös och skulle aldrig kunna plugga eller jobba samtidigt som jag är ledig. Min dotter är nu fyra månader och fram tills för några veckor sedan sov hon kanske sammanlagt två timmar om dagen (dock hela nätter). Det betyder att hon alla andra vakna timmar behövde stimulans och närhet, ingen "padda" som bara ligger och är nöjd med andra ord. Ibland känner jag att jag skulle vilja jobba eftersom det är lättare än att stimulera bebis men oftast känner jag mig oförskämt lyckligt lottad som får vara hemma på heltid med den lilla. Det blir inga 14 månader för mig eftersom jag och pappan ska dela så lika som möjligt på föräldraledigheten, dock blir min ledighet lite längre eftersom jag är lärare och således inte arbetar på sommaren.
Men jag förstår dig verkligen Sara om du är ensam mycket av tiden, då blir man tokig av att inte få intellektuellt utbyte. Jag fyller dagarna med promenader, ljudböcker (såå bra!), lek, matlagning, bakning, och försöker träffa vänner som frilansar, är lediga över lunchen, pluggar eller är föräldralediga. Dessutom försöker jag lära mig att spela gitarr. Det är precis lagom mycket. Jag går och också iväg och tränar ett par gånger i veckan, dag eller kvällstid beroende på utbud och möjlighet att lämna bort bebis. Ett glas vin eller en middag utan bebis någon gång i månaden också för att få andas en stund själv tycker jag om men att jobba/plugga och ha liten bebis samtidigt, nej tack och lov för Sverige där. Man behöver inte vara så jäkla duktig heller kan jag tycka, det viktigaste är att må bra.
Anna: Den andra halvan slank också ned... Och visst är det så, att man måste fånga alla ögonblicken med de små!
Eva: Ja, idag har vi varit ute i solen, det gör underverk för humöret!
Annika: Oh, vad roligt att du säger det!
msn00b: Jag har alltid tänkt så, att mitt värde ligger i vad jag gör, och inte i vad jag är. Måste försöka ändra det tänket, och jag tycker det är jättejobbigt att inte ha någon inkomst, även om tiden med mina döttrar är värd mer än allt. Faktiskt.
Maja: Ja, det är inte rosa moln hela tiden, det är ju inte det!
Lisa: Men skillnaden mellan dig och mig är ju att du får BETALD mammaledighet, eller? Min är ju helt obetald...
Cissi: Ja, här finns inga lattemammor. Jag vet att jag träffade andra kvinnor som blev bekanta eller vänner, men det var senare, när Véra började gå och vi gick till parken!
Rebecca; Jag vet faktiskt inte hur det skulle gå för mig att kombinera, jag hatar att känna mig splittrad, och tycker inte att jag har många minuter över... De där första kaotiska månaderna är svåra att göra annat under, men sedan, när man fått in rutiner kanske?
msn00b: Handlar mycket om organisering... Och vilja, tror jag! Och lyxigt med det svenska systemet som tillåter det där! Här är det ju inte möjligt.
Lovable: Oh, ja, inspirationen flödar! Borde kanske göra något av alla inneboende frustrationer? Mer än att sitta och käka choklad, menar jag? :)
Emelie: Det låter ju som om du hinner med massor! Men det jag saknar mest är ett lite livligare socialt liv, hur mysigt det än är i barnens sällskap, men mina vänner är antingen alldeles för långt bort, eller inte riktigt i fas med mig, just nu.
XOXO
Skicka en kommentar