Kan det bli vardag i allt det här? Ibland tror jag att livet aldrig kan bli vardag.
Livet är alldeles för omtumlande och utmattande för att bli vardag. Livet är en roman.
Aldrig stillar vi oss.
I mitt liv har det varit stora förändringar, det vet ni ju.
And it took a brave brave girl to get there.
Och det är nog inte slutförändrat. Men det är långsamma, försiktigt myrsteg. Ett fram och tio tillbaka.
Jag gråter lite varje dag.
Och skrattar.
Jag minns och jag sörjer.
Allt som var och allt som aldrig kommer att bli.
Lycklig över allt som är.
När allt kommer omkring är nuet det det enda vi har. Det andra virvlar förbi fortare än vi tror.
Det skrämmer mig sömnlös.
8 kommentarer:
Ja visst är det skrämmande? Speciellt om man som jag är mitt i nagon slags försenad 30-arskris när allt bara känns omtumlande, när man maste säga hejda till vänner som flyttar mest hela tiden och när man inte vet var man vill bo själv. Bara att man känner sig lite vilsen. Och jag känner sa igen mig i din reaktion till kollegans kommentar - been there, done that. Tur att du hann stänga dörren iaf, imorse var jag nära att snyfta rakt framför min kollega... KRAM
Å Sara, nu skriver du sådär glasklart hudlöst om allas vår fladdrande existens igen.. Man får kippa lite efter andan. Var du en 'grubblare' som barn? Emma
Jag var nog en grubblare. En läsare. En liten solitär som skrev dikter och fick hålla avslutningstalet i kyrkan.
Lite... svårmodig och rätt så uncool. ;)
Man är aldrig riktigt nöjd tror jag...hur bra man än har det sa tycker jag att man alltid fragar sig själv: "What's next". Ivarje fall gör jag alltid det. Jag är sa himla van att sätta upp olika mal för mig själv som jag jobbar för att uppna och när jag nar dem sa blir det alltid ett tomrum...:-) Sedan är det ju sa när man bor pa ett ställe sa blir man alltid nostalgisk och längtar till ett annat ställe man har bott pa.
Du blev desto coolare sen!
Jag grät när jag promenerade hem idag, mina solglasögon dolde tack och lov tårarna. Jag är tacksam över det som jag har, men ledsen över att människor ibland måste vara så hårda mot varandra..
Jag vet. Den här världen upphör inte att göra mig besviken... Så vacker ibland, och så hård.
Du skriver så väldigt bra! Älskar din bloggy<3
Skicka en kommentar