Min passionerade, tâlmodiga och vackra skorpionflicka. Född när sommartid blir vintertid, precis som sin lillasyster. Vintertid, Véra-tid. Min vackra fina med konfetti i fickorna och tusen klippta pappersbitar under kudden. Saker man hittar i spâren efter Vera.
Hon som är i ständig rörelse, i vars ögon det bor glitter och vars värld befolkas av féer och fjärilar.
(Lât det alltid vara sâ, snälla, lât det alltid vara sâ.)
Men det är lite hemligt eftersom vi inte firar henne förrän vi har fâtt hem henne frân höstlovssemester i ett sommarvarmt Montpellier.
Älskade lilla liten. Fem âr. Mamma älskar dig till mânen och tillbaka, mycket mycket mera än jag nâgonsin kan förklara. Och ja, jag grälar och blir arg. Och ângrar mig alltid djupt efterât. Ibland grâter jag. Och man fâr det, ocksâ. Och trots att jag grälar ibland, och blir arg sâ är du alltid min glittrande.
Dig ska jag älska tills tiden tar slut.
6 kommentarer:
Åh, hjärtebarnen vad mycket kärlek man rymmer till dem!
Så fint Sara. Tänk vad tiden går. Och hur kärleken bara blir större och större. Grattis Vera!
Ja, alltsâ, barna, vad gjorde vi utan dem?
Oh så lik dig hon är!!
Grattis finaste femåringen!
Och du rör mig som vanligt till tårar.
Jag blir också rörd till tårar! Du sätter ord på de känslor jag hyser för min egna lilla skorpion. Alltid älskad. Högre än ord kan beskriva. Grattis Vera!
Stora tjejen! Om det är obegripligt med tvååringen är det än mer ogreppbart att detta lilla sockergryn redan levt i fem år.
Vart tar tiden egentligen vägen...
Skicka en kommentar