Jag fascineras av den där bilden på C. I "verkligheten" ser han ut att le, men i spegeln ser han bister ut. Kanske talande? (För övrigt väldigt fina bilder!) /Anna
Jag tänker pa dig, fôr när man läser om andras situationer blir det ju lâtt sa att man jämför med sig själv, speciellt när man som svenska lever i Frankrike med en fransman och halvfranska barn. Jag funderar mycket pa det dâr du och andra skriver om att lyssna pa sitt hjärta. Jag har svart att första det, jag menar ett förhallande gar ju upp o ned, jag har ocksa kännt vissa ganger att jag bara vill packa väskan o ga, men det känns som att det är det lättaste man kan göra. Att stanna kvar och jobba ihop och njuta av sitt slit när det gar uppat igen är ju sa cool, men bada maste saklart vilja samarbeta. Att tillsammans minnas sin gemensamma historia, se frukten av var kärlek - barnen och kunna dela den stoltheten med varandra, tycker jag betyder sa mycket. Jag menar absolut inte att kritisera, jag bara delar med mig av mina tankar. Jag minns ett franskt program om lycka jag sag för nagra ar sedan. Ett äldre par pratade om kärleken till varandra och om hur deras förhallande utvecklats under 50 ars tid. Dom sa att ibland när dom mindes tillbaka, kunde dom säga; "ja, kom du ihag dom där aren mellan 73 och 75, dom var inte roliga. Da knakade det rejält mellan oss". Det var da jag kände att det är okej att det inte känns tiptop jämt, men att det kan vara värt att rida ut stormen ibland. Jag känner som sagt inte dig och vet inget om era problem, alla situtioner är ju unika. Men jag minns att du tidigare skrev att ni aldrig riktigt har "landat", utan farit runt mycket. Kanske behöver ni just det, landa och leva vardagsliv, med heltidsjobb, barn och allt annat som hôr till. Jag önskar er lycka till.
Fint skrivet Emanuella. Jag känner lite som du. Ibland är det skit och jag har tänkt några gånger att jag h barnen går inte på planet tillbaka till Frankrike, eller jag packar väskan nu för det här går inte. Så kanske mitt hjärta kände just då, men något starkare är viljan att kämpa för familjen och äktenkapet. Jag TROR på livslånga relationer, och jag vet (av erfarenhet) att gräset alltid är grönare på andra sidan.
Jag vet inte. Jag skulle oksâ kämpa för min relation och familj. Men jag uppfattar det som att Sara gjort det i flera ârs tid. Att hon har kommit fram till att hon inte är lycklig i sin relation, permanent, under en längre tid. Det kommer ju en punkt när det tar slut. Alla relationer fungerar ju inte trots att man önskar det. Jag är tacksam att jag bröt upp frân tidigare relationer för att till sist hittat en relation där vi aldrig brâkar, irriterar oss pâ varandra, eller vill lämna utan vi är verkligen bästa vänner. Vilken tur att jag inte stannade hos nägon som jag älskade men som jag inte var lycklig med och som inte stöttade mig. Men det är ju bara Sara som vet vilken punkt hon befinner sig vid. Jag tror visst att det även kan bli bättre. Men Sara har förändrat sâ mänga saker i sitt liv redan, de har varit fysiskt âtskilda under âret... Kanske familjeterapi är ett âterstânde alternativ men jag uppfattar det som att de har försökt ganska mycket och länge? Jag tror inte att Sara lättvindigt "ger upp" sitt äktenskap.
Och jag är verkligen övertygad om att man kan vara lyckligare som ensamstâende föräldrar än som "kärnfamilj", även om man eventuellt kan behöva mer back up frân övrig familj eller vänner. Har man ett fint fungerande, nära samarbete där man kan umgâs tillsammans; och barnen kan välja var de bor; men träffa föräldrarna lika mycket; och även tillsammans och i det hem barnen väljer. Ja dâ är skillnaden mellan att vara skild eller att t ex ha en förälder som arbetar "borta/mycket" under veckorna inte sâ jättestor. Det som är skadligt för barnen är ju konflikterna främst. Även samhällets tro att en kärnfamilj är värd mer. DN har just nu en artikelserie om skilsmässa.
Jag svarade lite på detta unde rkommentarerna om katedralen i TOurs. Jag undrar lite så: Hur länge måste man kämpa och hur trasig måste man bli innan det är legitimt att gå? Jag är medveten om att jag tar en sjukt stor risk, jag spelar jättehögt just nu. Att lägga hela sitt liv på gambling bordet och hoppas att det blir bättre, men herregud det finns INGA garantier för det. Jag kan stanna också, och hoppas att det bli bättre, men lika lite garantier har jag för det. Det kanske blir sämre? Vi har kommit till en punkt (ja, efter flera års eftertanke och gråt och ovilja att göra det) där vi måste hoppa. Utan garantier. XOXO
Ni är så himla kloka ialla fall, och mitt ideal var ju att vi skulle leva hela livet ihop och bli gaöma tillsammans. Jag önskade det. VI vet nu att vi inte kan. Det är jättesorglit, men vi orkar inte ha det slitsamt och trasigt längre, vi orkar inte kämpa och gråta för något som kanske inte är värt det. Njuta av sitt slit? Nja, inte längre. Det har urholkat vår kärlek för mycket. Visst, att det är lite fnurror då och då, och ett par krisiga år... Men när kriserna blir fler än de fina ögonblicken? Jag vet inte, tänker lite att vi bara har ett liv också, kanske? Och att vi är skyldiga oss att försöka vara lyckliga? Jag vet inte.
Jag tror, helt ovetenskapligt, att när någon känner att nej, det går inte, då gör det heller inte det. Inte när det gäller relationer av det här slaget. Att skörda frukterna av allt slit låter vackert men som du säger Sara så kan slitet också trasa sönder. Jag sitter själv i sitsen att jag inte vet hur jag ska kunna få mitt förhållande att någonsin bli bra igen men kan inte bryta upp därför att jag är för sjuk. Jag funderar varje dag på vad det gör med oss som människor att vi är kvar i en relation som ingen av oss mår bra i. Det är inte min sak att döma någon annans förhållande men känner du i hjärtat att det inte går mer så finns det all anledning att respektera det.
Åh så jobbigt. Det är ju lätt för oss att kommentera när vi inte vet hur det verkligen varit för er. Det kan ju bara ni veta. Även om jag tror på äktenskapet och allt sånt så har jag haft vänner som skilt sig och det har verkligen varit den enda utvägen. Man kan bli lycklig igen, och lyckligare än man varit, men allt för ett pris. Det ÄR inte samma för barn med separerade föräldrar, men det kan bli bra ändå. Det kanske går att separera nu och vara ifrån varann, man vet aldrig om det förändrar saker när allting ställs på sin spets, istället för att dyka direkt på en skilsmässa...
13 kommentarer:
Jag fascineras av den där bilden på C. I "verkligheten" ser han ut att le, men i spegeln ser han bister ut. Kanske talande?
(För övrigt väldigt fina bilder!)
/Anna
Vilket fint läppstift. Jag blir för övrigt helt nostalgisk när jag ser dina bilder från Loire dalen. Oh. En del av mig hör hemma där.
"Anna: vad intressant, jag tänkte också på det. I spegeln ser han litet ledsen och resignerad ut men i "verkligheten" har han ett snett leende?
Jag tänker pa dig, fôr när man läser om andras situationer blir det ju lâtt sa att man jämför med sig själv, speciellt när man som svenska lever i Frankrike med en fransman och halvfranska barn.
Jag funderar mycket pa det dâr du och andra skriver om att lyssna pa sitt hjärta. Jag har svart att första det, jag menar ett förhallande gar ju upp o ned, jag har ocksa kännt vissa ganger att jag bara vill packa väskan o ga, men det känns som att det är det lättaste man kan göra. Att stanna kvar och jobba ihop och njuta av sitt slit när det gar uppat igen är ju sa cool, men bada maste saklart vilja samarbeta.
Att tillsammans minnas sin gemensamma historia, se frukten av var kärlek - barnen och kunna dela den stoltheten med varandra, tycker jag betyder sa mycket.
Jag menar absolut inte att kritisera, jag bara delar med mig av mina tankar.
Jag minns ett franskt program om lycka jag sag för nagra ar sedan. Ett äldre par pratade om kärleken till varandra och om hur deras förhallande utvecklats under 50 ars tid. Dom sa att ibland när dom mindes tillbaka, kunde dom säga; "ja, kom du ihag dom där aren mellan 73 och 75, dom var inte roliga. Da knakade det rejält mellan oss". Det var da jag kände att det är okej att det inte känns tiptop jämt, men att det kan vara värt att rida ut stormen ibland.
Jag känner som sagt inte dig och vet inget om era problem, alla situtioner är ju unika. Men jag minns att du tidigare skrev att ni aldrig riktigt har "landat", utan farit runt mycket. Kanske behöver ni just det, landa och leva vardagsliv, med heltidsjobb, barn och allt annat som hôr till.
Jag önskar er lycka till.
Vilka kloka ord från Emanuella!
Jag tycker också att Emanuella skriver fint och tänkvärt.
Fint skrivet Emanuella. Jag känner lite som du. Ibland är det skit och jag har tänkt några gånger att jag h barnen går inte på planet tillbaka till Frankrike, eller jag packar väskan nu för det här går inte. Så kanske mitt hjärta kände just då, men något starkare är viljan att kämpa för familjen och äktenkapet. Jag TROR på livslånga relationer, och jag vet (av erfarenhet) att gräset alltid är grönare på andra sidan.
Jag vet inte. Jag skulle oksâ kämpa för min relation och familj. Men jag uppfattar det som att Sara gjort det i flera ârs tid. Att hon har kommit fram till att hon inte är lycklig i sin relation, permanent, under en längre tid. Det kommer ju en punkt när det tar slut. Alla relationer fungerar ju inte trots att man önskar det. Jag är tacksam att jag bröt upp frân tidigare relationer för att till sist hittat en relation där vi aldrig brâkar, irriterar oss pâ varandra, eller vill lämna utan vi är verkligen bästa vänner. Vilken tur att jag inte stannade hos nägon som jag älskade men som jag inte var lycklig med och som inte stöttade mig. Men det är ju bara Sara som vet vilken punkt hon befinner sig vid. Jag tror visst att det även kan bli bättre. Men Sara har förändrat sâ mänga saker i sitt liv redan, de har varit fysiskt âtskilda under âret... Kanske familjeterapi är ett âterstânde alternativ men jag uppfattar det som att de har försökt ganska mycket och länge? Jag tror inte att Sara lättvindigt "ger upp" sitt äktenskap.
Och jag är verkligen övertygad om att man kan vara lyckligare som ensamstâende föräldrar än som "kärnfamilj", även om man eventuellt kan behöva mer back up frân övrig familj eller vänner.
Har man ett fint fungerande, nära samarbete där man kan umgâs tillsammans; och barnen kan välja var de bor; men träffa föräldrarna lika mycket; och även tillsammans och i det hem barnen väljer. Ja dâ är skillnaden mellan att vara skild eller att t ex ha en förälder som arbetar "borta/mycket" under veckorna inte sâ jättestor. Det som är skadligt för barnen är ju konflikterna främst. Även samhällets tro att en kärnfamilj är värd mer.
DN har just nu en artikelserie om skilsmässa.
Jag svarade lite på detta unde rkommentarerna om katedralen i TOurs.
Jag undrar lite så: Hur länge måste man kämpa och hur trasig måste man bli innan det är legitimt att gå? Jag är medveten om att jag tar en sjukt stor risk, jag spelar jättehögt just nu. Att lägga hela sitt liv på gambling bordet och hoppas att det blir bättre, men herregud det finns INGA garantier för det. Jag kan stanna också, och hoppas att det bli bättre, men lika lite garantier har jag för det. Det kanske blir sämre?
Vi har kommit till en punkt (ja, efter flera års eftertanke och gråt och ovilja att göra det) där vi måste hoppa. Utan garantier.
XOXO
Ni är så himla kloka ialla fall, och mitt ideal var ju att vi skulle leva hela livet ihop och bli gaöma tillsammans. Jag önskade det. VI vet nu att vi inte kan.
Det är jättesorglit, men vi orkar inte ha det slitsamt och trasigt längre, vi orkar inte kämpa och gråta för något som kanske inte är värt det. Njuta av sitt slit? Nja, inte längre. Det har urholkat vår kärlek för mycket. Visst, att det är lite fnurror då och då, och ett par krisiga år... Men när kriserna blir fler än de fina ögonblicken? Jag vet inte, tänker lite att vi bara har ett liv också, kanske? Och att vi är skyldiga oss att försöka vara lyckliga? Jag vet inte.
Jag tror, helt ovetenskapligt, att när någon känner att nej, det går inte, då gör det heller inte det. Inte när det gäller relationer av det här slaget. Att skörda frukterna av allt slit låter vackert men som du säger Sara så kan slitet också trasa sönder. Jag sitter själv i sitsen att jag inte vet hur jag ska kunna få mitt förhållande att någonsin bli bra igen men kan inte bryta upp därför att jag är för sjuk. Jag funderar varje dag på vad det gör med oss som människor att vi är kvar i en relation som ingen av oss mår bra i. Det är inte min sak att döma någon annans förhållande men känner du i hjärtat att det inte går mer så finns det all anledning att respektera det.
Åh så jobbigt. Det är ju lätt för oss att kommentera när vi inte vet hur det verkligen varit för er. Det kan ju bara ni veta. Även om jag tror på äktenskapet och allt sånt så har jag haft vänner som skilt sig och det har verkligen varit den enda utvägen. Man kan bli lycklig igen, och lyckligare än man varit, men allt för ett pris. Det ÄR inte samma för barn med separerade föräldrar, men det kan bli bra ändå. Det kanske går att separera nu och vara ifrån varann, man vet aldrig om det förändrar saker när allting ställs på sin spets, istället för att dyka direkt på en skilsmässa...
Skicka en kommentar