Jag firar fredag ensam; tjejerna har âkt till Medelhavet under höstlovet.
Känslostormarna har dragit förbi, för en vecka sedan var det som om World Trade Centers tvillingtorn vittrade sönder inom mig flera gânger om dagen.
Ground zero.
Nu sipprar ljuset in, tror jag.
Träffade företagsläkaren pâ rutinkoll. Fick veta att jag har dâlig syn (oh?) och borde dricka mycket kaffe pâ grund av ruskigt lâgt blodtryck.
Consider it done, ma'm.
Har gâtt upp fyra kilo sedan i vintras, tänker kanske behâlla dem. För att hâlla värmen i vinter, om inte annat.
Läser era kommentarer om Happy Happy. Ska nog läsa om den. Jag lämnar er - för soffan - med ytterligare ett citat:
Paradoxalt nog var det kärleken till den man jag lämnade som fick mig att vâga tro pâ att det skulle kunna bli nâgot bättre ocksâ för mina barn. I stället för tvâ som kämpar efter luft i skuggan av den andre har de fâtt tvâ människor. I stället för en arg och undflyende pappa har de fâtt en glad och närvarande pappa, och i stället för en stressad och sorgsen mamma har de fâtt en lekfull och lugn mamma.
Jag behövde släppa taget om mina banr. Jag hade inte sett vâr närhet, mitt lyssnande efter dem, mitt sysslande med dem som en tröst, ett livsuppehällande i en utplânande livssituation. (P.Glaser)
2 kommentarer:
Läste precis igenom kommentarerna som du fått på ditt tidigare inlägg om Happy Happy. Jag har inte läst den och forstod inte att skilsmässa kunde skapa moralpanik 2012 i Sverige, men tydligen... I alla fall, jag har inga tankar om boken, däremot ett par om separationer.
Jag har genomgått en separation från ett samboförhållande utan barn för länge sedan. Han ville förlova sig och gifta sig och jag bara kunde inte säga ja och fortsätta. Alla förtjänar någon som verkligen älskar en, som blir glad när man kommer efter jobbet en vanlig torsdag kväll. Vi får bara ett liv, en chans, och höjden av egoism vore att hindra någon från att verkligen bli älskad för att man är rädd för vad omgivnngen ska tycka etc.
Nu med facit i hand, (jag träffade min nuvarande man något år senare) så vet jag att jag gjorde rätt. Det visste jag inte när det hände. Jag grät ensam i en tom och alldeles för dyr lägenhet och tänkte att jag hade trots allt förstört mitt liv när jag var nyseparerad. (Även de beslut som är de rätta kan medföra en stor sorg fastän man ville det och tog initiativet till det).
Jag tror också att skilsmässor kan skrämma en del eftersom det kan få en att granska sitt eget förhållande lite extra och det kanske inte alltid är så fint det man ser. Därav attityden "men lite kan man väl bita ihop och försöka för barnens skull, fy vad egoistisk hon är" eller liknande.
Ett tips: kolla upp hur din ekonomi kommer att bli efteråt och bostadssituationen för er båda. Finns bara det praktiska på plats är det liksom lättare att ta tag i alla känslor och sörja och vara glad över sitt beslut i lugn och ro (utan stress för hur man ska betal hyran)
Ha, det känner jag igen mig i! Fick också rådet av en läkare för ett tag sedan att dricka mycket kaffe och äta godis (?) vilket kändes märkligt. Har lågt blodtryck jag med och det hon menade var nånting sött som höjer blodsockret. Så en bit mörk choklad till kaffet är nåt jag unnar mig utan dåligt samvete. Det är ju trots allt doctor's orders! ;)
Skicka en kommentar