Katedralen i Tours hade de vackraste fönster jag sett.
Jag skakade regnet ur håret och slängde iväg en önskan.
Som man gör.
I en katedral, vid Fontana di Trevi, under norrskenet i Lappland en iskall kolsvart vinterdag.
Som man gör när man drabbas av nâgot som fâr en att tänka att kanske, kanske?
Ni vet vad jag menar.
Vill man kan man läsa in symbolik i stegar som reser sig mot himlen, och sovande systrar.
Oh well.
Oh well.
Ni sa att det inte var rätt tid att åka på week-end tripp och det har ni rätt i.
Men problemet är att det inte är rätt tid för överhuvudtaget någonting just nu.
Man får gilla läget helt enkelt.
18 kommentarer:
Män! De kan vara så envisa, hopplösa och omöjliga att övertyga ... Ta hand om dig!!
Rätt tid, rätt tid... Man kan ju inte bädda ner sig i sängen och sluta finnas tills allt är bra heller. Tyvärr. Allt som kan ge lite glädje är positivt. Som att besöka vackra slott. Sorgen och det svåra försvinner inte, men kanske kan man känna lite glädje en stund?
Precis. Man kan inte sluta leva eller existera heller och ni har barn att underhålla & roa... så vad göra.
Vad är nästa stora steg, vem flyttar och vart, när och hur lösa med barnomhändertagandet?
Du löser detta, det är jävligt nu men blir bra sen. Det tar tid bara.
Ja, jag vet inte. Jag kan tycka att det inte var rätt tid framförallt för C som kanske tycker att familjesemestrar mest är jobbiga just nu? Men jag kan förstå att du vill åka bort och tänka på annat ett tag samt roa barnen...svårt det där!
Försök ta det här steg för steg, men i en stadig takt.
Courage à toi!
ja, courage till Chris som orkar åka på familjeweekend mitt i allt det här! att bli lämnad är ju faktist mycket svårare än att lämna.
Hoppas du får det du önskade!
Det var inte meningen att dissa valet att resa iväg. Det kunde ju ha slutat hur bra som helst. Det finns inga rätt eller fel. Ni är ju tvingade att leva tillsammans och det kan ju vara jätteskönt att fly bort, slippa tvätt, disk, plock och göra nâgot positivt som familj.
Jag formulerade mig inte särskilt bra.
Jag läser alla kommentarer just nu och försöker ta in allting. Det är mycket tankar kring detta. Just nu tänker jag: Okej, HUR LÄNGE och hur MYCKET ska man kämpa innan det är okej att säga, att nej, det här funkar inte. Ni vet, det här är en process som sträckt sig över flera år. Och visst, det är ett jäkla chanstagande. Man vet vad man har men inte vad man får. Förhoppningsvis blir det bättre och vi ångrar oss inte. Men det kan vi ALDRIG veta. Vi kan heller aldrig veta om vi ångrar oss om vi stannar? Att lämna, att bryta upp är pokerspel. Man kan bara satsa och hoppas. Jag tycker verkligen att det är fint att stanna och kämpa, men vi har gjort det så jäkla länge att vi är alldeles trasiga och ledsna och vill inte längre. Och är det inte bättre då att försöka sära på sig? Som vänner?
Att slänga väg önskningar, som du skrev om - det gör jag också för din del. Du är inte ensam, även om det känns så. Jag tänker på dig. De önskningar som slängs iväg från mig och andra tas väl omhand av mottagaren, det är jag säker på. Jag har själv varit med om hur detta kan förändra en situation.
Jag tror alltid att det är viktigt att lyssna inåt ... Om något inte känns bra i själen, där innerst inne, så är det sannolikt inte det heller. Det brukar komma en punkt där man liksom inte kan blunda för det eller sopa det under mattan längre ...
Svårt att råda, för en som aldrig gått igenom samma sak - dock har jag sett vad det gör för människor att stanna i ett dåligt förhållande, och det är inga bra saker, det gynnar liksom ingen.
Dock verkar det som om män ofta har svårt att inse detta (se ovanstående) och är mer envisa. Men ett förhållande skall ju vara bra och hälsosamt för båda parter.
Och sedan det där med råd; det är ju bra att lyssna, men till sist och syvende måste du ju känna vad som är rätt för dig, det kan ju ingen annan känna. Okej, nu skall jag sluta. :)
Hur länge ska man kämpa. Vilken svâr frâga. Jag tycker inte egentligen att en familj ska vara kämpig alls. Men jag kanske bara har fel, eller är ovanligt lyckligt lottad.
Jag skulle inte veta hur jag skulle göra!
Men ett par saker skulle jag fundera kring.
Är det bara smâbarnsâren som varit tuffa? För de är ju legendariskt tuffa.
Finns det nâgot jag tror skulle kunna förändras som skulle fâ relationen att fungera.
Älskar du?
Sedan att stanna. Det kanske är nâgot som ni ska bestämma tillsammans. Just att det kanske mâste vara en gemensam process. Det är hemskt att bli lämnad. Jag tror om man stannar kanske att man kan försöka visa partnern att det är bättre att man gemensamt bestämmer sig för ett uppbrott.
Att man kanske bestämmer mâl om att inte brâka, disken, myskvällar eller vad sjutton det kan vara; som man tillsammans kan konstatera att nej nu har vi försökt och det fungerar inte.
Och att jag personligen inte tror att man ska stanna för barnens skull. Har haft tvâ vänner vars pappor stannade tills de var myndiga och utflyttade. Det blev inte mindre dramatiska uppbrott. Nästan tvärtom... Barnen var väldigt arga och svikna. Den lyckliga uppväxten var ju dâ en schablon? De kände sig lurade och svikna.
Men du jag har ingen aning! Jag hoppas att du orkar och att det blir lättare för dig och bra för dig vad du än gör!
Om ni BÅDA är trasiga, ledsna och inte vill längre som du skriver så känns det ju som det är rätt val!
Vill dock tipsa om en bok jag hört talas om. Har inte läst den själv, men det känns som om den kanske skulle kunna vara nyttig att reflektera över i söla fall:
"Bullshit - De tio dummaste myterna om varför en relation inte kan hålla"
Av Eva Rusz (psykoterapeut, psykolog och relationsexpert)
Mitt främsta argument är nog i detta att jag inte vill se mina barn växa upp i en dâlig stämning.
Min dröm ar att skapa ett hem för dem - eller 2 hem - där de har lyckliga vuxna personer som har glädje energi och ork att helhjärtat ägna sig ât dem.
Att de inte ska behöva höra gräl, diskussioner, ilska, târar varje dag. Jag tror inte att det är bra för dem. Sedan blir det ju en bökigare vardag; att leva pâ skilda hâll. Men jag tror att det gâr.
Sen tycker jag nog att det kan vara bra för barn att lära sig att diskussioner, debatter och bråk inte behöver betyda att man inte älskar varann längre. Det kan vara en naturlig del i mänskliga känsloyttringar att det hettar till ibland och att man tycker olika. Barn skadas nog inte så mycket av att lära sig att relationer kan vara svåra ibland, men samtidigt se att de går att reparera och bli starkare. Jag vet inte om man alltid gör barnen en tjänst genom att sätta dem helt i centrum jämt. Själva reaktorn, energikärnan, i en familj är ju föräldrarnas relation. Det borde vara första prioritet om målet är att hålla ihop en familj... något som jag måste påminna mig själv om...
Jag har läst texter och sett bilder under lång tid som visat en glad, lycklig, harmoniskt familj som gjort spänannde saker och varit mycket tillsammans!
Jag har också läst dagar och perioder då det varit ufft och ilsket, stressat, trötthet, ledsamhet men du har lyckats få mig att tro att ni har en fast grund att stå på, tänk så fel man kan tolka en text eller en bild.
Jag tror ni löser detta på ett sätt som blir bra för er oavsett hur många goda råd vi utanför vill hjälpa till med av ren omtanke. Håller fortfarande på Emanuellas kommentar.
Ja men det där är väl en avvägning igen. Hur mycket brâk. Daglig dâlig stämning skulle jag bryta upp ifrân. Att barn ska uppleva brâk OCH hälsosam konfliktlösning ibland. Absolut. Man förklarar att mamma blev arg men nu har jag lugnat ner mig och är inte arg längre. Eller whatever. Men om man inte lyckas lösa konfliketran och det är dâlig stämning oftare än lycklig stämning. Om man önskar bryta upp frân en relation känns det som en varningsklocka som ringer ganska högt för mig. Det kan ju inte handla om lite sura miner bara dâ och dâ.
Skicka en kommentar