Gin&tonic (Never felt less like dancing)

Med en alldeles för stark drink och alldeles för starka känslor av hopplöshet och sorg och att befinna mig på alldeles för djupt vatten, bröt jag upp tidigt från gårdagskvällens outing med kollegor.
Han säger att jag borde leva i Disneyland eller en annan random sagovärld där saker är lätta och människor snälla. Här kan jag inte förvänta mig någon hjälp eller ens förlåtelse eller att någon ska förstå.
You're on your own kid.

Ändlösa diskussioner. Ett ändlöst regn - en hagelstorm - av hårda ord. Jag har varken klor, huggtänder eller fula ord för att försvara mig.
Låter det falla, hoppas att det tar slut.

Hey? Har vi inte älskat varandra? Har vi inte älskat varandra sedan den där dagen då din blick föll på mig och stannade där, en blick som lät mig förstå att jag var någonting värdefullt och underbart som snubblat rakt in i din famn? Vi drunknade i varandra, gjorde vi inte? Fell in love to the bottom.

Nu är den blicken på mig bara övervakande, och i den famnen kan jag inte längre andas. Och jag är så outsägligt ledsen över det. 

Så. Outsägligt. Ledsen.

Jag var inte perfekt. Har aldrig varit. Du är så besviken, cheri. Så besviken. Och forstätter vi så här kommer jag att göra dig besviken tio miljoner gånger till. Varje dag kommer jag att göra dig besviken när du inte hittar vad du söker hos mig. Och jag vill inte längre göra dig besviken. Har inte rätt att.

Och jag är lika besviken som du.  Lika besviken som du, älskling. Lika besviken.