För mycket känslor; och lite för hudlös och "mitt i alltihop" för att riktigt kunna börja trassla i tankar och känslor.
Plus sockerchockad, sömnbristig kropp och en lite tilltufsad själ.
Ni vet.
Oh well. This too shall pass.
Tills dess har jag tända ljus och världens vackraste barn med knubbiga armar att hämta ro och kraft ifrân.
5 kommentarer:
Jag ser alltid till att äta innan jag skickar känsliga mail, postar känsliga inlägg etc. Jag har märkt att det gör mig mindre hudlös och lite mer rationell. Jeez, vad sockret ställer till det för en emellanåt, särskilt när det är lågt!
(Äta riktig mat menar jag.) (Inte bara socker.) (Fast det är gott det också.)
Inte konstigt om du, nu när han börjar landa i det hela, kan börja tillåta dig att själv känna efter. Först: hacka in i huvudet på andra att detta måste ske. Kämpa kämpa kämpa. Fightas för sin rätt, sin sak, sitt hopp, sina drömmar.
Sen: känna efter.
När man inte längre behöver kämpa så förbannat. Övertala så att man tror sig själv. Få igenom sina krav. Hålla huvudet högt.
När andra tvivlar vågar man inte tvivla själv. Det är för farligt. Inte tveka, inte skaka, inte undra.
När alla andra övertygats kan man långsamt, långsamt krypa ihop i fosterställning och fråga sig vad man håller på med. Gråta. Undra hur det ska bli. Plötsligt kan man tillåta sig att vara liten och rädd, när allting inte längre står och faller med ens egen övertygelse.
Det är lugnt. Krama de små. Gråt - vad fan! Är ju åratal du har att sörja, åratal av dåtid och framtid. Rädslor, nojjor, ensamhet.
Det är ok att sörja. Det är tillochmed ok att ångra sig lite lite grand, i en sekund, för att känna hur det känns.
Sen går man vidare. Och så blir det bra tillslut. När blir det inte bra tillslut? Rent empiriskt har väl livet visat sig reda ut sig själv gång på gång? Du klarar det!
Har följt din blogg ett litet tag men aldrig kommenterat. Det är en jobbig tid du ska ta dig igenom (jag har varit där) Hämta kraft fràn dina smàttingar och tänk pà att efter regn kommer solsken!
Hej Sara, jag upptäckte din blogg för några månader sedan och har läst hela retroaktivt. Du skriver så vackert och den där romanen - jag vet inte, kan du inte bara ge ut din blogg i bokform. Ditt liv är spännande och jag tror på ett lyckligt slut. PS. Jag kunde inte sova i fredags natt och råkade läsa det du har raderat - så jobbigt för dig, inte friskt reagerat av den som skrev. Försök håll dig lugn och stark så drar stormen snart över. /Matilda
Skicka en kommentar