Just need you input on this.
Scenario:
En fredag kväll inför långhelg. Hon har sett fram emot tre kvällar och tre dagar på tu man hand. "Glad och förväntansfull"
Sms: Cherie, S (the ex wife) kan inte ta A (dotter) ikväll. Jag är ledsen. So sorry.
Krashlandar lite i ren besvikelse. Och så säger han, att "men du kan väl komma ändå, det är väl inte hela världen".
Jo. Det är hela världen. Som nyskild är man både ömtålig och stingslig, lättstött och vacklande. Och man behöver fasta saker att hålla sig i. Ingen får göra en besviken, på grund av att vi kanske ha år bakom oss av besvikelser i en relation. Och eftersom jag har snart ett år som separerad bakom mig, med en ex-make som kantade sin väg - och min - med hoppsan, och so sorry but, och några fucking hoppsan till och jag stod där och liksom försökte kompensera för alla dessa sorry och hoppsan.
Man får inte göra mig besviken. Jag vill inte ha några so sorry, jag vill kunna lita på att en fredagkväll som jag trott var min faktiskt kommer att vara min, och inte ryckas undan klockan 19.20.
Samtidigt som visst, jag sätter själv mina barn framför allt. Och vad gör man liksom? Om the co-parent inte är där? Man säger, jag är ledsen men...
Och en fredagkväll med barn är inte samma sak som en fredagkväll med barnen i tryggt förvar elsewhere.
Och L och hans ex har liksom en co-parenting organisation "att vi försöker underlätta för varandra, och vi har A när det passar bäst på helgerna". Men the ex verkar ha jävligt svårt att underlätta för sin co-parent, det är ganska många hoppsan, och missade tåg, och hoppsan kan du hämta A från skolan, och lite sjukdom (jaha, är hon depressiv nu?) och någon kurs och och och...
Och inställda fredagkvällar börjar gå mig lite på nerverna. Just saying.
Men han säger att det är så fint att kunna vara lite mer flexibel. Jag säger yeah right och surar eftersom det är omöjligt att planera någonting.
Min och C:s organisation är stenhård och har noll flexibilitet. Vi har klockslag att hålla oss till. Vi vet att julen 2017 är min jul eftersom det är ett udda år. Vi vet att juli månad är tjejerna med C vid Medelhavet för att det är hans månad. För att vi kan inte vara flexibla. Vi är förmodligen för arga på varandra för att försöka underlätta. Och att jag skulle ringa mina barns pappa och säga och I did not make it denna fredagkväll, det underminerar lite den bild av mig som mamma som jag vill ge honom. Plus att med denna organsiation har vi ingenting att diskutera, barnen vet, vi vet. Jag har barnen hela tiden förutom första, tredje och eventuellt femte helgen varje månad, halva skolloven och en röda dagar.
26 kommentarer:
Här kommer lite input, med risk för att öka paranoidfaktorn. Du och Astronomen har det väldigt fint ihop, det syns lång väg. Ända till exet, troligen. Det är inte så himla säkert att hon av hela hjärtat unnar er den där fredagkvällen och gärna går obekväma omvägar för att Underlätta. Mår hon dåligt så är den jobbiga sanningen kanske att hon mår lite, lite bättre om ni i alla fall inte sitter och tindrar samtidigt. Det svåra blir då för er att ej ta ut besvikelsen på varandra. Särskilt eftersom det ännu finns osmält besvikelse från förriti'n.
Mera som ok, skit också, men we can do this, även om det finns saker som inte står helt under er kontroll. Det där fotot av er för några dagar sen, jag skulle nog lita på att ni håller för det här även om en tredje part kanske skulle vilja annorlunda.
Alla du älskar kommer att göra dig besviken ibland. Det är nog bara att utgå från det. Och försöka att inte straffa din nya kille för den gamlas synder. Det är ju inte hans uppgift att sona någon annans tillkortakommanden.
Och tyvärr kan du inte annat än köpa vilket arrangemang din kille har med sitt barns mamma. Sannolikt är det jättesvårt och irriterande och frustrerande. Men han är väl värd det?
När man lever i en pusselfamilj, så är det nog nåt som man måste kunna hantera. Shit happens, så är det bara, även om jag självklart förstår din besvikelse. Livet går inte alltid på räls, det är stört omöjligt att planera allt. För alla. Och det är ju som så att bådas barn är lika mycket värda. Det är lite pyssel att få ihop en pusselfamilj, men så värt det. Jag är uppvuxen i en pusselfamilj, och lever i en nu. Och jag tror faktiskt att det har funkat så bra som det gör just pga flexibiliteten som jag har haft. Nu lever mina barn heltid med oss och har alltid gjort. Deras pappa är välkommen när som helst. Och jag erkänner, det är inte skitkul när han ringer en fredagskväll och säger att han dyker upp om fem minuter. Men, vi har tryckt ner besvikelsen över fredagskvällen som inte blev som önskat och gjort det bästa av situationen. Nu börjar mina barn som jag har med exet att bli så stora, så allt det där är snart ett minne blott.
Det blev långt det här. Ville bara säga: var rädd om din nya kärlek!
/Sara
Alltså, de här tjejerna har ju redan sagt det! Vilka läsare du har Sara, jag kan bara hålla med!
Alltså, jag håller inte riktigt med ovanstående läsarkommentarer. Lever ju själv i liknande situation som du och då är strikta dagar liksom en förutsättning. De gör vägen fram för barnen så mycket lugnare och klarare och minimerar riskerna för besvikelse. Inga fucking hoppsan ryms inom det. Visst, det blir bättre med åren att kunna hantera andras fucking hoppsan, men det blir faktiskt också svårare. Svårare därför att man själv slår knut på sig och vet att det går, då vill man ha en omgivning som också fattar att det går. Man blir starkare men har svårare att kompromissa med folks hoppsande.
Jag tycker du är orättvis mot L. Jag tycker inte du ska lägga dig i deras co-parenting. Klart att du blev besviken att ni inte fick helgen du hade sett fram emot. Men gör det bästa av det istället för att bli sur. Det är väl en bra sak att ni har varandra och bägge är ensamma föräldrar. Jag skulle ha varit lika besviken som du men jag tror att du ska försöka lâta L hantera sitt ex om de har hittat ett sätt som fungerar för dem. Jag förstâr att du tycker hon är orättvis mot honom (och att det drabbar dig)! Men han mâste vara den som bestämmer det väl? Om hon nu har en depressionsproblematik? sâ är ju det en sjukdom man inte kan styra över âven om det fâr en att bete sig egoistiskt... Försök hitta ett sätt att ta igen er förlorade kväll?
Oh, ni är så sansade och rationella.
Men när det händer systematiskt minst en gång varje vecka, och detta är tredje fredagen på rad som inte blir av? Det känns ju.
Men visst, hade det varit omvända hade ju jag varit där för mina små också. Och den som är mest frustrerad i detta kanske är den som måste ställa in. Jag vet inte. Pusselfamilj, fint ord.
Jag är uppvuxen i kärnfamilj och har ingen aning om hur man pusslar.
Jag trodde att ditt ex enbart hade barnen en helg i månaden... så var det tydligen inte. Han är alltså mer engagerad i sina barn än vad jag som läsare fått intrycket av.
Om det händer systematiskt. Skulle jag ju blivit förbannad och irriterad och speciellt en fredagkväll när man är slutkörd... Men jag antar att L inte kommit pâ en bättre lösning? Kanske de inte kan organisera sin relation likadant som ni gör. Eller vill det? Och jag tänker att han har sina anledningar att hantera henne som han gör? Däremot är det klart att du ska berätta för L att du blir besviken. Men ta inte ut det över honom. För antagligen försöker han göra sitt bästa för sin dotter och tycker att det är värt det att han fâr ta extra ansvar? Men jag känner att du saknar en barnvakt i ditt liv. Kanske det vore bättre att ha en barnvakt som ni kan lita pâ och ha ett mer professionellt förhâllande med? Sâ att ni kan planera in fredagkvällar som blir av? Hans ex tycker jag du ska försöka att inte tänka sâ mycket pâ alls... Stora kramar. Jag tror inte det är särskilt lätt och jag tycker du är modig och ärlig som skriver om det. Jag tycker du ska vara stolt över din uppriktighet och förmâga att uttrycka dina känslor. Jag känner igen mig i dina känslor. Hoppas ni kan hitta en läosning där ingen blir trampad pâ târna. Du ska ju inte bli trampad pâ. Men jag tror inte att han väljer henne före dig... bara kanske att han har bättre insikt om att hon kanske inte alltid kunnat vara en bra förälder eller?
Tycker nog, okej tycker att jag borde sluta tycka nu, Fôr jag vet ingenting om nâgonting, men kanske att L borde köpa en bukett med blommor eller nâgot... till dig. Om detta nu inte var första gângen...
Vill bara säga att JA, du får vara besviken. Du får vara ledsen (och lite arg och sur också). Du vet allt det där andra också och är så rationell och förstående och tålmodig i så mycket. Dina känslor räknas också.
Är säker på att ni hittar vägen. Det kommer att bli okej.
/Eva
Känner också igen mig i dessa känslor.
Och frustration och besvikelse är ju irrationnella känslor vilket gör att man kan inte reagerar "politiquement correcte", vilket man egentligen skulle vilja då man som du skriver skulle gjort likadant om det varit ens egna barn.
Jag har fått svårare att hantera besvikelse och blir lättare sårad än innan separationen vilket ofta stör mig.
Hoppas resten av helgen blev precis så underbar som du hopades
Vad roligt att exet-kexet är en delaktig pappa nu med helger! Jag har fattat det på dig som att han struntat fullständigt i dem hittills? Hursom härligt för dina flickor och skönt för dig att inte behöva göra allt själv!
Jag hade också uppfattat det som om C försvunnit fullständigt ur barnens liv. Varannan helg är ju relativt kontinuerlig kontakt, om än inte vardagsliv eller särskilt deltagande/involverat föräldraskap. Och mycket mer än de flesta franska barn till skilda föräldrar träffar sin far: såg en tabell som visade ganska jämn fördelning mellan de som träffas 'minst en gång i månaden' (30%), 'mindre än en gång i månaden' (33%) och 'aldrig' (37%).
Uttrycker barnen saknad? Hur pratar ni om det?
Det är ungeför lördag förmiddag till söndag eftermiddag varannan helg, alltså cirka 2 nätter i månaden.
Jag vet inte om jag tycker att det är superkontinuerlig kontakt med så små barn?
Han har ingen insyn i deras vardagsliv ju, eller i vardagen. Och ärligt talat så skulle det funka bättre för min del att ha mer avlastning i vardagen, haha. Helgerna vill väl alla passa på att vara med sina barn?
Och vi ska inte glömma att vi har domsstolsbeslut på ett strikt MINIMUM vilket är just detta. Beslutet säger också att Chris har totalt fri "tillgång" till att besöka och träffa sina barn när han vill, men detta utnyttjar han inte.
Strikt minimum alltså. Och som sagt 2 nätter i månaden? Jag vet inte om jag tycker att det är så delaktigt just?
Varför vill han inte vara mer med barnen?
Jag förstår såklart vad du menar, och håller med, det är ju inte kontinuerligt alls att förhålla sig till sina barn ett och ett halvt dygn varannan vecka - jag menade bara i förhållande till att inte träffas alls som jag fått intrycket av tidigare. Och jag skriver ju också att jag inte tycker att det är så 'delaktigt', egentligen ett helt otänkbart sätt att leva med sina barn. Men, som sagt, trodde han valt att försvinna fullständigt och har tänkt mycket på hur barnen tacklar det, vad de uttrycker och undrar över och vad du svarar?
Vad betyder det att ni har domstolsbeslut på minimum detta, att han 'tvingats' till umgänge med sina barn eller är det något han 'krävde'?
DOmstolsbelsutet är som jag förstår det, ett sätt att försäkra bägge föräldrarna om att träffa sina barn. Så att bägge föräldrar kan vara trygga i sin rättighet att träffa sina barn. Och att bägge föräldrar kan vara trygga i att den andra också har skyldigheter gentemot sina barn. Jag var lite inne på en annan variant, kanske fyra dagar/tre dagar eller så, men små barn behöver EN fast punkt tydligen.
Och varannan vecka kändes inte aktuellt för mig faktiskt, skulle krossat mitt hjärta alldeles som det känns. Så vi gick på C:s vilja, vilket var den "klassiska" lösningen förutom att han hämtar lördag i stället för fredag på "sin" helg.
Detta blrjade vi med efter domstolsförhandlingarna, i november, så det är inte så länge. Och barnen har sitt hem och fasta punkt hos mig, jag står för stabilitet och vardag och rutiner.
Och ett par dagar i månaden träffar de sin pappa som står för bio på champs elysees, Mc Donalds obegränsat, strunta i att duscha och äta godis på tunnelbanan. :D Vet ej om jag i detta läget ses som den skojigaste föräldern, haha.
Fascinerande och oroväckande att någon tillåter sig att bli en sån sluskförälder, hurdan var hans relation till barnen innan ni separerade? Intrycket man fått är ju att han varit en 'vanlig' och delaktig förälder.. Bryr han sig öht om hur de har det i skolan, hälsa, vänner? Sånt är ju svårt att hålla sig uppdaterad på om man aldrig förhåller sig till barnens vardagsliv, hämta/lämna, äta middag ihop etc.
Angående hur skojig du kan anses vara så tror jag stenhårt på att barn är smarta nog att veta var de finner trygghet och närhet, och att djup kärlek och tillit inte bygger på McDo & co - fortsätt du vara fast punkt, det är antagligen det de mest behöver!
(+ det går att vara festlig samtidigt: mina älskar att göra olika projekt tillsammans - bygga koja, ordna utklädningar, leka frisör/teater/doktor, slabba och experimentera i badrummet typ vinäger+diskmedel+karamellfärg+bikarbonat=skumbomb eller måla stor kartong med akrylfärger eller handtvätta kläder (de älskar!?). Sånt som bara behöver ta 20min att göra och 5min att städa upp/spola av efter.)
Det finns olika teorier om det där med boendet för de små vid skilsmässa. Skulle inte hugga i sten att ett fast boende är det enda som gäller. Men andra alternativ bygger nog på att båda vill ha barnen även i vardagen och är redo att samarbeta för att få det att fungera. Utifrån vad du skrivit är nog inte C mogen för att samarbeta med dig ännu. Kanske aldrig, vilket ju är sorgligt. Hursom är du grym och föräldraskap är inte en skojighetstävling!
2 nätter i månaden? Det är inte att vara en delaktig förälder. Man skulle vilja kika in i hjärnan på dehär männen (säkert finns det mammor också som väljer att träffa sina barn 2 dygn i månaden, men enl. statistiken toppar männen med sin frånvaro) hur de tänker. Hur de från att ha bott med sina barn plötsligt "bara kan" eller "bara vill" se dem 2 dygn i månaden? Vad sker i huvudet och hjärtat? ledsamt och förbryllande.
"Jag tycker"... att du varit tydlig i bloggen med hur mycket tid C har med barnen och att du hade önskan om mer samarbete och att dela mer lika. Det är inte ofta man hittar en blogg som är lika ärlig. I love it! "Jag tycker"... absolut inte det är okej att han inte delar lika! För mig är det fullkomligt oförlâtligt. Men jag tror inte att du kan göra mer än att försöka acceptera det, visst kunde det vara värre, och nu faller allt ansvar pâ dig att vara en klippa för dina barn... Förlâta varandra. Det behöver ni kanske inte. Jag hade nog aldrig klarat det. Sâ lângsint är jag... Det blir nog lite lättare med tiden... om en 5 âr eller sâ? Jag tycker du är klok i alla fall :o)
Det enda jag vet att jag tidigare undrdae var. Hade C kunnat lösa det praktiskt? med att ta mer ansvar i vardagen och sitt jobb? Jag antar att det var omöjligt för honom att hitta jobb i Fontainebleau och att han pendlar till dig för att hämta och lämna barnen?
Du behöver inte alls ta hänsyn till hans fantastiska föräldraroll eller hennes depressioner. Du har bara dig själv att ta hänsyn till och OM det är så att Hoppsan och Ojsan inte passar dig så ska inget mörker falla över dig.
Jag lever själv i ett förhållande med en sambo vars ex oftast är Hoppsan och Ojsan, det kraschar allt från julafton till födelsedagar till semesterresor....
Det lustiga är att Hoppsan och Ojsan aldrig fungerar åt andra hållet, nåde min sambo om han skulle råka säga "Nej tyvärr jag hinner inte idag...."
Eller om han helt sonika säger "Nej, det är din fredagkväll, jag ska bort så du måste hämta barnen..." För den krassa sanningen är ju att mamman är minst lika ansvarig, hon har axlat ansvaret denna fredagskväll och får då se till att lösa situationen på egen hand.
Flexibilitet är bra, om det funkar på samma premisser åt båda håll vilket det väldigt sällan gör.
Jag tror inte mina barn skulle må bra av att tro att de ska hem till mamma och sen i sista sekund ändras allt och de blir kvar hos pappa.
Eller sitta i soffan med mamma en fredagkväll och vips dyker pappa upp och drar iväg med dem fast det inte var planerat.
Passar inte för mig i alla fall och alla är vi olika.
kram
Angelica i Hälsingland
Skicka en kommentar