Började dagen kring sex.
Lite för tidigt, det är ju det.
Fixade kaffe, kollade min period tracker app (så weird att vi inte är mer originella än att man kan förutse oss via nån algoritm?), kollade mejlen, bredde mackor, fixade mellis, väckte smulor.
Jag ville skapa en skyddad bubbla för mig och smulorna efter skilsmässan. En oas för bara oss tre, vårt hem, där vi är precis som vi vill och behöver. Och den där bubblan har blivit nästintill ointaglig. Nu, efter skollovet och vår 2-veckors separation, så kommer mina fjärilsungar svävande in i bubblan igen, som sluter sig bakom dem. Och ingen annan har access. Min mamma kanske. Min familj. De kan få temporary passwords för att komma in.
Och jag kan förstå att det kan vara frustrerande att stå utanför den där bubblan. Men det är som någonting jag inte kan kompromissa med just nu. Och som jag aldrig kommer att kompromissa bort tror jag.
Att alltid och forever ha exklusiv tid med mina barn, det känns inte som om jag kan kompromissa med det.
Tiotusendollarsfrågan till skilda: Hur gör ni om ni är in ny relation? Ny partner med barn/utan? One-on-one time för alla, eller bara alla tillsammans hela tiden?
8 kommentarer:
Åh ja vet inte... Känner precis som du att vi har vår lilla bubbla här hemma jag och min son.. Har inte träffat nån ny och det känns väääldigt främmande att dra hem nån hit. Till vår oas. Fast det känns rätt skönt.. Allt har sin tid.
Jag kan inte svara på hur det är att gå in i ny relation med barn, däremot hur det var för mig att stå utanför den där bubblan.
I min värld handlade (och handlar) det om respekt. Som utanför behöver man acceptera och respektera en annan persons behov liksom hur denne har valt att leva. För att kunna göra det så tror jag att man behöver prata prata prata. Man behöver förstå och det gör man genom att den andra förklarar.
För min del var det i början stundtals förkrossande och frustrerande att känna sig utanför. Vet inte hur många tårar jag fällde för att jag aldrig kom in i den där trion. Fast med tiden så lärde jag mig att rikta fokus på det som jag fick istället - privilegiet att knyta andra band än de förälder-barn har. Det är så himla häftigt när ett barn, som INTE har valt in dig i sitt liv utan, ger dig sin kärlek. Häftigt, härligt, vackert, stort...
Den där bubblan kommer alltid att finnas och det är okej. Det behöver vara okej för alla parter. Precis som det behöver vara okej att man ibland är ledsen för att man står utanför. Vi bär på känslor och de kommer i en berg-och-dal-bana. Jag tror på att prata om känslorna, både barn och vuxna, så att man skapar förståelse istället för missförstånd.
Hej Sara!
Du skriver så fint om allting.
Nu är jag inte frånskild utan nybliven tvåbarnsmamma men min sambo levde med sin (idag) exfru då vi träffades. De har barn. Alltså har jag varit "den där nya kvinnan". Och i vårt fall var det mycket viktigt att pappa fick ha sina barn för sig själv och vise versa. Jag hölls utanför bubblan, ibland var det svårt, men mycket viktigt för dem.
Spräck inte er bubbla, "the new-one" får ofta ha lite tålamod med allting ;-) Idag, när jag själv är mamma, förstår jag det ännu bättre. Vi behöver alla våra bubblor och de formar sig själv efter vinden.
Ta hand om er !
M-E
Jag förstår verkligen att du känner så, fast det gör lite ont att läsa om det. Min syster och jag var nämligen de andra barnen, de som hade en pappa som liksom antog att nu är vi ett hushåll och (nästan) en familj. Bara det att inom detta hushåll som mest var kvinnans ansvar fanns den där bubblan bestående av en mamma och hennes två barn. Och bubblan försvarades med att barnen inte hade en pappa som brydde sig, samtidigt som platsen som pappa inte var vakant, för de hade ju redan en.
Det här är en väldigt kort version av en lång och komplicerad historia, men resultatet är två familjer som aldrig växte ihop och bonusföräldrar (fortfarande tillsammans) som knappt knöt an till partnerns barn och då var den yngsta ändå bara två.
I alla fall om barn bor tillsammans tror jag att det är viktigt att de behandlas så lika som det går. Två bubblor går väl an kanske, men inte en. Sen tror jag att det är skitsvårt att få till, men barn märker ju om man åtminstone försöker.
Åh. Så svårt detta är. Vi är nog i situationen just nu när jag och barnen har en trio-bubbla, och den är så självklar för oss att vi inte märker att L och A inte har samma bubbla och står utanför och tittar in. Och att jag hela tiden aktar mig för att bli mammig för Amandine, eftersom hon redan har en mamma (som iofs är ganska frånvarande) och att jag är frustrerad över att mina barns pappa inte tar jobbet som sina barns pappa när det finns en man som inte vill något hellre än att vi ska vara EN enhet, inte två. Mycket att tänka på nu. Fantasiska ni är som delar med er av era perspektiv!
Alla tillsammans hela tiden från det att min nya man kom in i mitt och tvillingsönernas liv.
Funkade perfekt! Han är deras trygghet, lika mycket som jag. Och det glädjer mig så otroligt mycket. Efter ett år föddes vår gemensamma dotter.
En lång tid har passerat sedan vi blev en pusselfamilj, tio år, och jag är glad över att jag släppte in honom till hundra procent redan från början.
/Sara
Tillägg: jag har också varit i den andra situationen när jag var liten. Även där blev jag insläppt till 100 procent från dag ett. Det har gett mig så otroligt mycket i livet, kan inte ens tänka tanken hur det hade blivit om jag inte hade blivit insläppt helt och fullt!
/Sara
Mitt krav när jag började dejta var att den jag skulle möta var en person som hade barn liksom jag, i samma ålder. Och att personen var i min ålder. Allt för att ha samma sätt att se på saker, att samma typ av minnen, upplevelser. Typ komma ihåg benvärmare och annat livsviktigt.
Men egentligen är det viktigaste att alla vuxna kan älska och stå ut med allas barn. Inte göra skillnad, så att alla känner sig älskade och lika viktiga.
Jag tror att ni fixar det!
Stor kram till er alla!
Skicka en kommentar