Prisoner swap at Champs-Elysées.

Igår kväll tog jag och de här brudarna tåget från provinsen där vi bor och in till Paris. Vi klev av metron på Georges V, mitt på Avenue de Champs-Elysées. Inte ens en marknadssöndag i Fontainebleau är det så mycket folk hos oss på vishan. Still played it cool though, please refer to image above.

Långhelg med fyra dagar hos pappa och K? Så motiverade. Ni vet, allt som bara är roligt som man gör med varannanhelg-föräldern?

Plus att de ju har så himla mycket att berätta, allt de gjort, allt som hänt sen sist. "On était a la mer!" Eh, nej, vi badade i Seine. "Titta mina nya skor!" "Kommer K på gymnastiktävlingen?" etc etc.

MEN KOMMER HAN INTE? Och jag tänkte på en gång i Taipei, när jag letade efter samma man i en folkmassa i en asiatisk huvudstad och jag tänkte att bland tusen miljoner människor så känner jag igen denna enda på en fraktion av en sekund. 

Sen var han där. Och prio ett var att visa Frost-klisterböckerna och gäspa lite av ren känslourladdning. Sen pratade vi om vädret och om barnen, och kanske för första gången på ett år (prick, sen vi separerade) vågade vi titta på varandra. Nästa gång kanske vi frågar hur vi mår?

Sen gick de. De skulle kolla på bilutställning och sen åka hem till pappa och K. Och mitt hjärta brast inte den här gången. I början, när jag var tvungen att sitta på en trottarkant och gråta en timme efter överlämningarna trodde jag nog inte att det skulle kunna hända. Jag såg när de gick, sen gick jag uppför Champs-Elysées, sedan ner hela vägen igen. Livet. Så himla utmattande, frustrerande, underbart, vibrerande. Vackert.