Idag vill jag prata om jämställdhet ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Jo, det är precis så spännade som det låter.
Jag har precis läst syrrans pärla till D-uppsats, där hon skriver om svenska pars jämställdhet /uppdelning av föräldraledighet. Och bakom den socialkonstruktivistiska diskursen och snacket om könade identiteter (det mest osexiga uttryck jag någonsin hört) så var det verkligen intressant att läsa om hur viktigt det är för svenska par -som rent objektivt inte verkar särskilt jämställda- att ändå upprätthålla en jämställd fasad, och säga att vi är jääättejämställda. Verkligen.
För mig som bor i Frankrike är det intressant att jämföra med franska par. Här är det ingen som skulle få för sig att säga att man är ett jämställt par - möjligtvis kan man sträcka sig till modernt - det hotar på något sätt den kvinnliga/manliga identiteten. En jämställd man är mindre manlig, och en jämställd kvinna mindre kvinnlig/feminin med ordens alla traditionella betydelser.
Det finns givetvis mängder med unga par - för det handlad mest om sådana- som lever i förskräckligt traditionella förhållanden - rena stereotyper med en misogyn snubbe som inte kan koka ett ägg och en gnatig brud som klagar på att hon får plocka strumpor efter honom - i Frankrike. Men jag har sett minst lika många sådana par i Sverige.
I Europa lever man nog fortfarande med illusionen att Sverige är ett land där man lever i perfekt jämställdhet och harmoni, men jag börjar tro att det bara är på papperet. I stadgade lagar om diskriminering och lika värde. Och i diskursen och fasaden som svenska män och kvinnor envetet håller fast i. Och att svenskar kan säga att fransmän och italienare är cro magnons med machoattityd, och fransyskor och italienskor kvinnorna som feminismen glömde.
Nu. Morgonkaffe.
4 kommentarer:
hmm, jag säger att jag inte håller med! =)
1979 ville min pappas chef sparka min pappa för att han ville ta föräldraledigt när min storasyster föddes. i dagens sverige finns inget problem med att dela 50/50 på föräldraledighet, eller att pappan tar största delen. jag kan jämföra med england, där kan föräldrarna inte dela på föräldraledigheten, utan pappan får 2 veckor. jag skulle gissa att det är liknande i fra?
självklart finns det saker som kan bli bättre i sverige, vi har ju fortfarande de tradtionella könsuppdelningarna med mamman vid köket och pappan under bilen, men jag tror det håller på att ändras, men det tar lång tid att få bort traditioner!
jag är ingen expert på området, tror säkert att din syster kan argumentera mig under bordet på det här, men det här är iallafall mina spontana åsikter! =)
Marie, jag tror också att saker och ting ändras, det tror jag. I Frankrike får mamman 3 månader tror jag, och pappan två veckor, så här finns inga alternativ som det gör i sverige, där samhället ändå är mer anpassat efter jämställdhet.
Och sedan måste jag väl säga att jag personligen aldrig har befunnit mig under en bil. ;)
Intressant! Jag tycker också det här med jämställdhet (i Sverige) är en diskurs som inte riktigt är förankrad i verkligheten. Det talas om feminism hit och dit men när det väl kommer till kritan sätter sig främst männen på tvären.
Jag har hört flera säga att "det räcker nu","är det inte sluttjatat", "feminism är bara till kvinnors fördel, var hamnar männen där då?". Kommentarer kommer från både män och kvinnor. Jag har träffat tjejer som hela tiden ursäktar sina mäns arbetstider, arbetsansvar, hobbys, kompisliv, slarv och så vidare. För att inte tala om barnen. Tjej - kille = rosa - blått, gullig - tuff, kjol - snickarbyxor osv. (jag är ex förskollärare och har mött otaliga barn och föräldrar...)
Alltså, jag blir alldeles matt! Visst hotar feminismen männens maktpositioner, vare sig det gäller familjen, arbetet och samhället i stor. Och för att det inte ska gå över styr ser man till att det är "50-50". Gud förbjude om kvinnor skulle få majoritet i en styrelse, parti el dyl. Jag tror inte alls vi är så jämställda som vi ger sken av när det väl gäller.
Men visst. Någonstans måste man börja. Att vi pratar om det, uppmärksammar och reflekterar över det är väl i alla fall en start till ett annorlunda samhälle än vad vi har idag.
Oj, vad långt det blev. Men mycket intressant ämne. Hoppas det gick bra för din syster på examineringen. Säkert en grym uppsats :)
Ja, men visst är det så? Man pratar mycket, men i verkligheten ser det kanske inte lika tjusigt ut. Jag kan bli förvånad i bland, i synnerhet när jag ser unga kvinnor i min egen bekantskapskrets som passar upp, anpassar sig, och ursäktar... Och då kan jag bli lite uppgiven. Jag tror inte att det är sluttjatat. ;)
Skicka en kommentar