Det här är ju lite... genant, kanske. Men oss emellan. Det här är den nakna sanningen:
Så länge man ammar får man behålla sin fluffiga, glansiga preggo-frissa. Jo, man får det. Typ dubbelt så tjockt, och lite vågigare och lite schamporeklamaktigt hår som man kan slänga med, gärna i slow-mo (Något ska man ju ha för att man dessutom får större skinn på magen, bristningar och ingen mer skönhetssömn).
So far so good.
Sedan slutar man amma (förr eller senare måste man ju det). Och det är fritt fall, FRITT FALL, I tell you.
Jag är rädd för att jag ska bli skallig.
5 kommentarer:
Hello stubblugg och håravfall! Det tar ett halvår att komma igen, inte för att oroa utan för att vara sanningsenlig. Hemska tanke!
http://kristinaosophia.wordpress.com/2009/01/25/sondagsangest-251/
Sara, det är hemskt när det händer, men det går över och så får man så fint hår efteråt!
Så man går från dubbelhår till noll hår? Jag kanske ska börja uppskatta mina icke alls gravida/ammande/postgravida testar lite
mer...
Det kommer kanske se torftigt ut ett tag för skillnaden blir rätt stor jämfört med gravid- och amningshåret. Jag vet inte om det egentligen blir sämre utan mer som innan man var på smällen så antingen blir håret bättre efter ett tag eller så vänjer man sig bara? ;) Maria i nb
Kristina; Okej. Jag ska försöka ta in det här. Gulp. Och ta det som en man.
Erica; SNYFT! BÖL! Jag kan inte ta det som en man, det är hemskt!
Eleonora: Uppskatta dem! Kan du inte skicka lite förresten, du har väl så det räcker till två?
Maria; TOrftigt var ordet. Snyft igen.
Skicka en kommentar