Det där med skönhet.
Vad som är vackert och attraktivt.
Ni vet, man kan ha bilden klar för sig: Sitt eget ideal. Den vackraste människan i världen.
Så står han, eller hon, en dag framför dig, och effekten är noll. Inget. Ointressant.
Så vänder du dig om och får syn på någon som går förbi.
Ett par starka händer. En skymt av ett nyckelben, en tatuering i nacken (och du har aldrig gillat tatueringar, särskilt inte i nacken), det fina mönstret av skrattrynkor.
Det slår dig till marken, får dig att stanna upp.
Skönhet. Kanske inte. Men något så mycket intressantare.
5 kommentarer:
Du har helt rätt!
Små oväntade detaljer kan vara så ruskigt snygga.. fult på en person, galet attraktivt på en annan.
Skönhet i form av yta hos en person är en slags objektifiering –en platt bild hos en själv som ej har med personen att göra. Intrycket av en person är ju mest annat än ytan. Intressanta människor blir vackra. Vackra människor kan bli alldagliga.
Riktig attraktivitet har ju med individer och relationer att göra. Att må bra. Utseendefokus gör en aldrig nöjd - det finns alltid någon som är snyggare. Människor tröttnar på alla ytor, eller hur.
Det är det oförutsägbara, ett djup med helt andra dimensioner som avgör vad som är attraktivt.Inte käkbenen. Underbart tycker jag.
Jag håller med er!
Det är ju precis det som är så härligt med livet, att skönheten kan vara så subjektiv, så oväntad och så tvärtemot alla regler och förväntningar!
Du sätter ord på så mycket som är känslor och du gör det så vackert. Det är verkligen så med människor och varför inte med platser, med förväntningar. Något som finns i en förväntan kan bli så fasligt platt när man konfronteras med verkligheten. Men något oväntat, som en människa som vi aldrig skulle ha drömt om, kan rubba hela vår existens.
Skicka en kommentar