Min första kärlek (I was just whistling Dixie 'til you struck up the band And they started to play )

Andra. Okej. Djupt andetag.

Men jag minns inget före dig.
Inget som kunde kallas kärlek.

Det var bara andra saker: Självbekräftelse, osäkerhet, förälskelse, attraktion, enkelhet och behov.
Kärlek? Inte.
Jag trodde kanske det. Att det var kärlekar det handlade om, men jag aktade mig väldigt, väldigt noga för kärleken.
Pojkvänner hade jag aldrig särskilt många. Jag var inte snygg. Söt på sin höjd. Eller, det blev jag när jag fick min första pojkvän som var en av de snygga. Jag fattade inte vad han såg hos mig överhuvudtaget och därför var jag tvungen att hångla med hans bästa kompis. Han slog knytnäven blodig genom en ladugårdsvägg (inget alarmerande, bara sånt vi gör i Dalarna) och ville ha mig tillbaka. Jag fattade ingenting och låtsades att jag var kär i en annans av hans polare.
Sedan ville jag inte ha någon kille. Trots att "Men varför har du ingen kille du som är så söt?" Är det något fel på dig?
Fast forward några år. London. De säger att den som är trött på London är trött på livet. Jag var jävligt trött på London. Jag var svårt sjuk i anorexi, ville inte leva och tyckte att livets alla sekunder var för långa och meningslösa. Hade jag pojkvän? Klart jag hade. E som hade ganska mycket issues med sin mamma och med sin kvinnobild. Han tyckte jag var feminin och kvinnlig, i all min suicidala magerhet. Fint.
Sedan min chef. (The boss? Get a grip.) Jag var så nervös i närheten av honom att jag darrade. Han var gift, men han var rolig. Kärlek? Nej. Inte alls. Men början till ett mönster kan möjligtvis skönjas. Gifta män har ett gott öga till mig.
Sedan var jag i behandling för anorexi. Och alla som har varit svårt ätstörda vet vad det gör för ens libido. Anyway, man får vara i fred. Inga uppragganden. Inga "Varför har inte du någon kille du som är så söt är det något fel på dig?".
Klargörande: Man är inte söt. Det är något fel på en.
Hopp framåt igen. Uppsala. Det var kanske i Uppsala jag blev söt. Sedd. Uppskattad.
Det skrämde mig. Så jag gjorde det enda rätta: Kärade ner mig i den kursare som var mest oåtkomlig. Han hette R, var tio år äldre, hade precis gett ut sin första demo med sitt band och extraknäckte som modell i någon Kappahl-reklam. Det var någon julgrej, med honom i smoking och brudar i jul-underkläder som satt på hans axlar. Han hade två barn och försökte få det att funka med mamman. Han försökte få det att funka så jävla mycket.
Han hade en bild från den där julkampanjen uppsatt på sitt kylskåp. Det var det första jag såg den där morgonen när jag skulle ta fram juicen. Eller om det var mjölk jag skulle ha.
Kärlek? Nej. Attraktion? Eventuellt. Självbekräftelse? Förmodligen.

Sedan. 23 november 2002.
C.
Jag blev förälskad. Och förstod vad det innebar att glömma sig själv. Det var ett äventyr, det var underbart, det var en saga. C flyttade in till mig efter en månad. Och flyttade liksom aldrig riktigt ut igen.

Det är nog så. Om frågan är kärlek finns svaret här: I den famn där jag hittade min styrka, i ringen på mitt finger, i skuggan av min dotters långa ögonfransar mot hennes kind. Hon har ärvt dina ögonfransar.