Sockergrynet&Scratch.

Det började med konflikt. Men att ha en 2 och nästan halvt-âring är att vara i ständig motstândsrörelse, att vara den ständigt sägande nej. Ett Sockergryn som lägger sig pâ marken och ylar av ilska är en inte sällsynt företeelse.
Men den här gângen var det ovanligt mycket ilska.
Hon: Vill ha gummistövlarna till dagis.
Jag: Säger att hon inte fâr. Att gummistövlarna är besvärliga inomhus, att det inte regnar, att stövlarna är leriga, att nej. (Okej, det här var en pyttekonflikt, och jag tyckte att hon överdrev. Dessutom ville jag inte ändra mig bara för att hon skrek sig blodröd, eftersom jag inte vill att hon ska lära sig att det lönar sig att skrika sig blodröd.)
Dumma mamma.
Men det var sâ oproportionerligt mycket raseri i hennes târar just den här dagen, och jag satte mig pâ huk, försökte ta henne i famnen och förstâ vad hon ville säga mig med sitt begränsade vokabulär.
Tre sekunder. Och utan att hon sade nâgonting sâ slog förklaringen ned i mig som en blixt.

Hon vill bara ha gummistövlarna för att de är de enda skor hon kan ta pâ och av själv.
Och efter siestan när hennes dagis-kollegor tar pâ sig skorna och springer ut pâ gârden sâ mâste hon ha hjälp frân fröken med att knyta. Och kommer sist ut. Och är inte självständig.

Nu har vi köpt skor med kardborreband. Skor med scratch, som det heter pâ Grynets fadersmâl. Sâ nu är hon supersnabb, scratchar oavbrutet och vill helst sova med skorna.