Vi gick ut i kall, grå medelhavsvinter och promenerade. Det är eventuellt också mina lutheranska tendenser: Man ska fan ut och promenera på söndagarna, regn eller inte, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder et cætera.Annars lever jag med en man som alltid är söndagsblå. Så blå, så ovanligt fjärmad, skör och frånvarande. Men det är bättre nu, med prozac. Stabilare. Jag skriver inte mer om det för det är inte mig det handlar om. Men stabiliteten är En. Enorm. Befrielse.
12 kommentarer:
Åh, Sara, så jobbigt det måste vara!
Vad skönt. Man ska avdramatisera det där med lugnande eller uppiggande tabletter. Det gör gott och âr tom en nödvändighet för att hitta borttappat skratt och glädje igen.
Kram
Ser skönt ut - och vilken snygg jacka du har sen!
Jag tror att de flesta går igenom en depression nån gång, det är en del av livet. Och min erfarenhet är att när man är klar med den där resan, så var den ändå värd besväret. Så vem vet - på andra sidan det här kanske du får en ännu bättre man som kan ta dig med storm! Önskar dig det!
Jävla depression, det är ett helvete.
Skönt att höra att det är stabilare i alla fall!
Skönt att han mår bättre; vet mkt väl hur det är att leva med ngn som är låg (ej partner, men närstående). Det är knappast det enklaste ...
Åh herregud, Prozac är riktigt tunga grejer. Jag trodde han var lite deppig liksom. Usch, känner med er och hoppas C "kryar" på sig.
styrekkram. niser SÅ goa ut på bilderna :)
Okej Sara, döm mig om du vill men drömde om dig ungefär hela passerade natten.
Att du hade världens sötaste och lenaste 1/2-åriga unge ( i stickad rosa mössa) som du ville ha barnvakt till över en lördag, och som helt själv tog flyget upp till Paris.
Jag passade henne över en dag, hon var mycket intellektuell och verbal och pratade flytande franska och sa en massa roligheter och vitsigheter.
Sedan var vi på Galeries La Fayette som började att brinna. Såklart. Alla branddörrar föll ner och stängde in kunderna. Sprinklersen gick igång, vi blev dyngsura. Sedan ville jag tacka dig för att jag fick lov att passa din dotter, och köpte fyra jättesöta (skitfula) turkos glassbägare i glas till dig, och klistrade fast personliga meddelande på var och en. Och då dök du upp, straight from Ajaccio. Sa att du verkligen behövt en helg tête à tête med din make (och lite andra detaljer som jag inte törs berätta). Sedan flög du hem och jag vakande och insåg att jag kanske måste sluta läsa din blogg så ofta.
(alternativt skaffa egen söt unge i rosa mössa. Och egna turkos glassbägare).
Frida: Joo... faktiskt. Jätte.
Svensk chekchouka: Jag tror ocksâ sâ.
Alexandra: Tack: Min favrotjacka, den har jag haft i sju, âtta âr!
Mi; Ja, och jag tror nästan att det är bättre att ta den striden före 40istället för efter.
Johanna: Precis!
Mia: Hoppas ocksâ!
Linda: Tack för styrkekram!
Caroline: Haha, jag skrattar jättemycket, det var det roligaste jag hört! Försöker tolka den pâ ett bra sätt!
Kanner med dig! Jag gar ocksa pa Prozac, inte pga depression men pga av postraumatic stress syndrome. Hjalpte mig att sluta fa panikattacker och slutade spy for alla jobbiga tankar. Sover battre an vad jag gjort pa hundra ar. Sa otroligt skont.
Skicka en kommentar