Lediga söndag:
Hur förkyld som helst. Vaknade i gryningen av att jag blödde näsblod (näsblod galore, I tell you), det var glamouröst och effektfullt. Det här är dessutom så typiskt, jag är en kraftigt somatiserande människa. När jag försöker tränga undan jobba tankar eller känner mig deppig men inte vill låtsas om det så säger min kropp: Nä, vänta nu, nu jäklar ska vi få henne att fatta.
Regntung himmel (som öppnar sig vilken sekund som helst).
På schemat: Hitta jourhavande apoteket* (olika varje söndag). Lekparken. Och sedan... vet jag inte riktigt.
*Ni vet, lite så där, man kommer därifrån med en kasse kemikalier mot huvudvärk, halsont, virus och allmän trötthet och det enda man behöver är att någon tar en i famnen och säger att allt blir bra? Well, well.
2 kommentarer:
Ord av Marguerite DURAS,
som jag sände en gång till “il mio Lui” ;)
On a Besoin de Serrer quelqu'un dans se bras
On a Besoin que quelqu'un Vous Serre Dans Ses Bras
On a Besoin que quelqu'un Vous Regard vous dise:
Ne T'Inquite Pas
un Abbraccio virtuale!
Det blir bra, Sara, låt det bara få ta lite tid. Att ge dig själv tid att hitta mål eller mening. Och se det positiva i att du åtminstone vet vad du inte vill ha. Virtuell kram, K
Skicka en kommentar