Vintern rasat.

Här där jag bor rasar ingen vinter, och inga drivor smälter ner och dör. Sommarens azurskiftande purpurvågor kan man eventuellt skönja även vid Medelhavet, men de där berusande vårkänslorna... Nja.

Valborgsmässoafton: Jag och Lilla superade på makaroner, hemgjord tomatsås och drivor med riven ost. Avrundade stilmässigt med skorpor och leverpastej. Konstaterade förfärat att jag ätit ur en burk med smörgåsgurka på två dagar. Sedan läste vi åtta favoritböcker i stora sängen, sjöng fyra sånger, sade gonatt (sverigebesökarna gjorde underverk, no more bonne nuit maman) elva gånger innan mamman helt sonika bestämde att Lilla var supertrött och slängde henne i säng.

Hm. Vad gör man med en ocean av ensam, oplanerad lördagskväll? Är det normalt att de är så där långa, så tysta? Att sängen är så stor, att rummet krymper och väggarna tränger sig inpå? Eh? Och pappa, jag vet att du ringde en miljon gånger, men jag orkade inte svara. Orkade inte prata. Sorry, ringer ikväll.

Kunde inte sova, gav upp klockan 05.03. Tankarna lämnar mig inte ifred.
Löfte är ett stort ord, och skrämmande, men alltså en intention: Göra mig fri från negativa energier, destruktiva tankar och mönster. Bli fri, bli stark, bli lycklig. Fokusera på framåt, och släppa det som varit. Ska det vara så svårt? Jag själv är min egen värsta fiende, när jag borde vara min egen bästa vän och största support. Basta.

Nu sjunger jag Vintern rasat med öppna fönster och konstaterar att väderleksrapporten hade förbannat fel. Sol och blå himmel.