Scenario: Mamman och pappan säger au revoir och går åt olika håll på boulevarden.
Barnet blir otröstligt och skriker papaaaaaaaaaaaaaa hela vägen hem.
Mammans hjärta: Kras. I smulor.
Trots att det den här gången handlade om att pappan skulle dricka aperitif med polare och sedan komma hem och natta.
Alltså, barn fångar upp så väl vad som händer. Alldeles för väl.
6 kommentarer:
Kram till alla er med brustna hjärtan, stora som liten.
Okej det var sorgligt. Det brister i mitt hjärta med. Men hon är i alla fall liten. Jag tror att hon anpassar sig lättare nu? Hon har ju dessutom universums bästa mamma! Och ni verkar klara av att vara vänskapliga som föräldrar. Det är stort!
Om de gör... Mina bonuspojkar klänger mer än någonsin och den äldsta kommer och ger kramar mest hela tiden. Fy f*n vad det gör ont att ta saker ifrån barn. De är ju så oskyldiga...
Ett stort lass kramar kommer lastade.
visst är det så, men till tröst kan jag tala om att de anpassar sig jättesnabbt till ett nytt liv också, jag lovar! första tiden kan nog vara kämpig med många frågor, saknad osv, men de lär sig fort och vet snart inget annat än att bo med var förälder för sig <3
Jag tror att ett litet barn vänjer sig snabbare och lägger ingen skuld på sig själv till det som sker som ett äldre barn kan göra.
Och du är ju Världens Bästa Mamma till vera oavsett, och C är bästa pappan!
... och du, kom ihåg att det även är ok att mammor o pappor oxå får vara ledsna även inför sina barn...
Styrkekramar/ Angelica
Risken finns också för att man överanalyserar, (jag är expert på det, tyvärr) Om min son ropat efter pappa så kanske jag hade tänkt att det berodde på att han hade pappaabstinens och kanske behövde tillbringa lite mer tid med pappan, eller bara tyckte att det som pappan gick iväg på verkade så mycket roligare..
Men om jag var mitt uppe i en seperation skulle jag naturligtvis ha trott att det berodde på att jag var en värdelös mamma som gör alldeles fel som separerar.
Huvudsaken man är snäll och trevlig mot varandra, oavsett om man är ihop eller inte, det brukar vara det viktigaste för barnen..
K: Right back at ya!
Anonym: Jag tror ocksâ att de anpassar sig, men jag tror att man som förälder mâste tänka pâ att faktiskt sätta barnet i centrum, ändâ, pâ nâgot sâtt, trots att man gör ett val som känns bakvänt.
Rebecca: Och ett lass tillbaka!
Angelica: Jag tror nog att det är sâ, ett litet barns verklighet är inte sâ analyserande, och tanken är ju ändâ att hon ska fâ det bättre, inte sämre!
Maria: Jag är ocksâ en överanalyserande typ... Tyvärr. xxx
Skicka en kommentar