Jag vet att jag förmodligen låter helt besatt av mat ibland.Och kanske är jag det.
I synnerhet nu, när jag är så där skamlöst komplexfri och gillar min bebisbärande kropp så himla mycket.
I natt drömde jag om tortellini med riven parmesanost och pesto. Vaknade i totalt delirium och väckte C.
Teaterviskade:
- Kan vi handla tortellini i morgon? Tre påsar? Och parmesan? Och pesto?
Misstänker att min matbesatthet grundar sig i flera saker:
1. Viktnedgång i början av graviditeten. I månad 3 vägde jag knappt 46 kilo, och har förmodligen lite undernäring att ta igen.
2. Oro över att bebis inte ska få i sig tillräckligt.
3. Den befriande komplexlösheten igen. Att unna mig, att kunna njuta, att våga göra det. Jag ska försöka spara det till senare, att inte låta det bli en härlig parentes, en villkorad frihet.
Nu har jag ätit rostat bröd med smör och sylt. I mängder. Och drömmer om riktig marmelad. Ni vet, jag kommer från en släkt med syltartraditioner, och ett hem där vi aldrig - aldrig - hade köpesylt, trots att vi barn ibland tjatade om industrisylt (och köpta köttbullar), ni vet sådan där god med syntetsmak som serverades i skolmatsalen och som jag åt hemma hos min kompis K i de bruna lägenhetshusen i Herrhagen. Lite coolare sylt, liksom.
Vi hade hemgjord vinbärsmarmelad, lingonsylt, blåbärssylt, krusbärsdito och rabarbersaft. Och den bästa: Mormors hallonsylt till gröten. Nu drömmer jag yrseldrömmar om hemsyltat. Och funderar på var man hittar en sådan där syltkastrull med nät som mormor har.
Eh, amigas, annars vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Bäst att jag slutar här, innan jag helt spårar ur.
Punkt.
8 kommentarer:
Ja, ät mycket nu, av allt som smakar gott. Förutom att ni behöver näring både du och Melba så har jag förstått att depåerna (järn, folsyra allt sånt) ofta är lägre andra gången man är gravid, för att så mycket gått åt till första bebisen.
Apropå sylt brukar jag göra det enkelt för mig med vanlig kastrull och syltsocker. Men det kanske inte finns på Korsika?
Nu vet jag inte hur lång du är, men är du inte 1,50 är 46 kg på tok för lite! För en annan f.d. anorektiker blir dina komplex väldigt tydliga, i synnerhet som du ofta skriver om dessa "mängder" du stoppar i dig och sedan lägger ut bilder på dig själv med i princip pinnsmala lår och ickeexisterande överarmar.
Vem försöker du lura? Snälla, tänk på dina barn, tänk att de ska få växa upp med en sund mamma. Risken är annars överhängande att du överför ditt destruktiva beteende på dina barn. Njut av din graviditet, när du är mätt, ÄT MER och fortsätt äta normala portioner efter graviditeten. (Dvs dubbla vad du tycker är en "normal" portion.)
Men allt det här vet du förstås redan... Och ja, kanske är jag avundsjuk någonstans i mitt forna anorektiska huvud. Sjukt är vad det är.
Ja, punkt tre i din lista låter som en bra målsättning - att tillåta sig själv äta "normala portioner" utan att få ångest. Och att ha som mål i livet att må bra både till kropp och själ och inte att väga si eller så många kilon. Men det är väl det som är det svåra om man har/har haft ätstörningar, förmodar jag?
Jag tycker att du är modig som öppet berättar om din kamp med maten,och att det ibland går upp och ibland ned. Tror att det ökar förståelsen hos de som inte riktigt förstår vad ätstörningar handlar om, och de insikter som du har gjort under tidens gång kan säkert hjälpa de som har samma problematik.
/Anna S.
E: Det kanske är sâ att jag aldrig fått upp nivåerna på riktigt bra nivåer eller mellan graviditerna... Vad gäller sylt: Tvivlar på att les ajacciennes håller på att sylta, men ska kolla upp!
Ottilia: Jag är knappt 1,60, och mina komplex dras jag med sedan länge. Jag jobbar med det här, har börjat gå i terapi igen, och börjar kunna tro på att jag ska kunna komma ur det.
Anna S: Det är en klurig problematik, det är så mycket som spelar in: Kropp, psyke, känslor, vanor som är svåra att bryta. Lite av en daglig kamp, tyvärr.
Eftersom du kanske inte riktigt upplevt att vara vad ska jag säga kraftigare eller tjockare än du nu är. Gravid räknas inte -sorry.
För mig var det viktigt att inse att jag kunde väga 10kg mer och fortfarande bli kallad smal, fortfarande ha de mindre storlekarna i kläder, faktiskt känna mig lika snygg och utan att familj och vänner ens märkte att jag hade gått upp i vikt. De märkte det inte utan tyckte jag såg precis likadan ut. Själv tyckte jag först att jag kände mig stor, just magen var problem, men nu tror jag inte ens att jag skulle orka försöka ha helt platt mage.
Mitt liv förändras inte med min vikt. Mitt liv är detsamma plus eller minus 10kg. Kanske lite bättre för jag har fattat att jag kan vara osminkad, oklippt, ha otrendiga kläder utan att någon ens märker det... Borde du öva lite på att vara osminkad, otrendig, tjockare? Jag lovar att man kan ha jättetrevligt ändå!
Anonym; Det handlar om att vâga acceptera sig, vâga älska sig. Jag hade svårt att gå ut utan smink, men det har som sagt varit en övningsfråga.
Jag vet att de människor som betyder något fôr mig struntar i min vikt, eller det är inte sant, de skulle bli döglada om jag struntade i den...
I Frankrike brukade jag köpa "hemlagad" marmelad hos bagaren. Var nog den godaste marmelad jag någonsin ätit. Kanske du kan hitta någon som säljer "hemlagat"? Jag suktar scones just nu...
Jag hejar på dig Sara.
Skicka en kommentar